Ett ögonblick dag 8




Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick





MAn ser nog inte hur mycket linda garvar här... men ni skulle bara ha hört!




Ni får skratta hur mycket ni vill åt bilderna... de är rätt komiska.
Nåja, Gylle skola hade en skogsutflykts dag då vi skulle gå en mil ute i skogen, på hemvägen då vi frös som mest skulle jag och linda passera över en "vattenpöl" , vi hade redan gått över massa andra vattenpölar och trodde att denna vettenpöl skulle vara lika grund som de tidigare... Vilket visade sig vara helt fel.
JAg gick först och skulle visa killarna att det var roligare att gå i vattenpölar än där de gick ... Och så gick jag och nynnade lite medans Lindas mobil i handen dunkade.
Rätt som det var försvann botten och i andra sekunden stod jag med lera upp till låren, skrek och dränkte mobilen i samma skit som jag satt fast i. Linda som stod på sidan började asgarva men efter att hon insett allvaret i situationen la hon sig på mage och försökte fiska upp mig, jag bara skrek och skrek och paniken sköljde över mig. Efter ett tags kämpande kom jag upp.
JAg minns att jag grina när jag kom upp, och kände mig blöt i baken. Guess what.
Och sedan var det bara att hälla ut leran och ta av sig alla kläder och gå igenom skogen i fryspåsar. Det var ju lagomt skojsigt. MEn tur hade jag. Tur att jag hade Lindus vid mmin sida.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0