Vi 12, blev Vi 11....

Sitter och lyssnar på Andreas Wijk, fäller en liten liten pytte tår och tänker på allt jag fått tilldelat sen jag började på Dahlander.
Jag fick en underbar klass, 10 humoristiska pojkar och en härlig Lydia. 2 gudomliga mentorer och en halvknäpp Mattelärare.
Varje morgon gör de satt man orkar kliva upp, när tanken slår en att man snaaart får träffa klassen igen. Vi 12. Mot allting. Det känns som så iaf.

Idag blev vi Vi 11 ist. Dennis, min illalåtande, mobilnörd, fina Dennis har lämnat oss för att återvända till Sthlm.
Jag trodde inte det var möjligt att skapa så starka band på blott 7 veckor som vi gjort (hela klassen). Det är obeskrivligt.

Efter avskedskramen trodde jag att jag var så matcho att jag bara kunde se Dennis gå längre och längre bort UTAN att fälla en tår. Men efter knappt 5 meter brast det.
Jag tror att själva tanken på att aldrig mer igen, återförenas får mig mest ledsen. Tanken är skrämmande.
Nu är det som om Dennis suddas ut ur mitt liv - långsamt. Antagligen för att det ingår i det mentala försvaret att inte tänka tankar som blir för smärtsamma.

Nu måste jag springa till den förbaskade bussen mot Uppsala.
För alla som missat det, så ska jag göra minilumpen.
Jag kommer sakna, min säng. Adam. Stina. Sussi och Maddes retsammameningar. Matteboken.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0