Fältveckan

Jag får inte detaljbeskriva vår verksamhet under GMU:n, men jag ska försöka berätta så mycket jag kan och som är tillåtet säkerhetsmässigt. Vi har slagit upp och tagit ner våra tält flera gånger om dagen, macherat mil, skjutit skarpt, blindt och med spårljus. Och signalpistoler och kastat handgranater. 
Känslan att hålla i ett vapen är märklig och mäktigt, men att hålla en osäkrad handgranat som man vet kan slå ut hela vår pluton, nej, den känslan är obeskrivlig. Jag är tacksam över att jag har respekt för all vapenhantering och inte är den där exalterade som bara tycker att allt är coolt och inte förstår innebörden med de. 
 
Hela fältveckan har varit utmanande och rolig. Vi har fått prova vår sammarbetsförmåga i gruppen, sovit minimalt och ätit oss mätta på godis. Jag har mått otroligt dåligt pga min mage men också fantastiskt bra tack vare alla nyfunna vänner i plutonen. Jag måste medge att det är en konstig situation vi befinner oss i, vi käkar, sover, duschar och skiter tillsammans och under den här månaden har jag umgåtts mer med de än vad jag kankse gör med mitt tjejgäng på ett år. Vi kommer varandra otroligt nära och utan "någon" är man förlorad där inne. 
Vi lever i ett eget litet samhälle så det är viktigt att man hittar någon man kan dela sina tankar med där på insidan. Som har insyn, som man har tillit till och jag är glad att jag hittat några. 
Näst sista kvällen ute i fält hade vi posttjänst, vilket innebar att vi skulle rapportera allt som hände på området och bevaka det. Vi hade tidigare under dagen fått skjuta signalpistoler och apterat signalminor (om jag inte minns fel) och under kvällen bestämde jag mig för att ta fyra eldposter så jag slapp vakna mitt i natten pga att vi var tvugna att förflytta oss. När jag går ut till pissgropen för att gå på toa går en av minorna av, det lyser upp och smäller och jag rusar lite yrvaket tillbaka till tältet för att väcka de andra och beodra de att packa ihop sina saker för förflyttning. Sen minns jag att jag försvinner ut där fyran och grupp tre redan ligger i sina eldställningsar, målanger "fiender" och springer runt och pangar. Haha, det var en kaotisk natt, slaget om Marma. Men det var fantastiskt kul att få känna på pulsen hur det kan vara. Så här efteråt kan ingen i plutonen hålla sig för skratt så fort Slaget om Marma kommer på tal. OCh befälen måste ha skrattat ihjäl sig när vi låg i långkalsonger och pangade 360 grader runt om oss.
 
För att förtydliga vår uppgift så skulle vi bara bevaka området och rapportera alla händelser, inte inta eldställningar och kriga emot "fiender". Sista kvällen av fältveckan(orna) fick vi se en grym målbildsförevisning, fick fältbasta (göra en bastu av två tält20), sova i barack och grilla korv. Och jag slogs av hur tacksam jag är för att jag är frisk och stark att jag faktiskt kan klara av det här äventyret. Dagen efter har vi patrullerat i skogen, lett grupper för omgruppering vid en strid och examinerats i projekt patrull. Jag är godkänd och jag har lärt mig så otroligt mycket under fältveckan(orna) och känslan av att äntligen få komma hem till Uppsala, ja den var överväldigande. 
 
Använder en gammal bild. 
Och just det. Min roomie tog i det heta kaminröret så mitt i natten fick jag för första gången använda det vi lärt oss, skrapt. Det var en mäktig upplevelse. Idag mår han bra och klarade sig undan med några brännblåsor... 
 

Examinerad

Hej världen. 
Jag har varit med om så mycket under de senaste tre veckorna! Dagarna är minutlagda på schemat och det är jag tacksam för. Då hinner jag skna nära o kära mindre. De senaste två veckorna har jag varit ute på fältvecka. Det har varit blött och kallt, kaotiskt, stressigt, mäktigt och fantastiskt. Vi har fått skjuta massor, kastat handgranater och examinerats i projektet patrull. Nu är jag äntligen tillbaka i civilisationen med sängar, porslinstoaletter, el och allt vad det innebär. Och med min megasaknade pojkvän vid min sida. Det känns fantastiskt. Som en verklighetspause i den grymma GMU-drömmen. 
 
I kväll ska jag dansa. Slå klackarna i taket och inte sluta förrän jag åker "hem" igen. Haha, men innan dess, ska jag hinna på någon shoppingtur med Adam. Och skriva nya inlägg till er. Men, ta hand om er, jag saknar er massor och har hur mkt som helst att berätta för er! Kram, Betty

Det här med håret i lumpen...

 
... Ja, vad ska jag börja. Fy fan för långt hår i lumpen, vintertid, fälttid. Det är bara i vägen, spretar åt alla håll och kanter, är kluvet och som grädde på moset är det så jävla ovårdat att det skulle gå att smöra en macka med det. Ja, förlåt för att jag förstörde er frukosttid (det är för övrigt något jag inte heller har, frukosttid).
Jag saknar att duscha. Saknar mina renoveringssöndagar där man kontinueligt förbättrade skalet sitt, fräschade till, scrubbade bort och återfuktade. Här kan man glömma allt vad spa och skönhet heter, i alla fall när man är ute till skogs och har fältövning, i bästa fall kan jag stryka på ett lager cerat...  Alla stinker och är precis lika flottig som en själv, så på så vis kankse man inte behöver snygga till sig, om alla ser likadana ut.... Men ändå. 
 
Himmel vad jag saknar duschen nu. En dusch med rinnande vatten. Och en torr handduk. Ni som har det kan ju skänka en varm tanke till Uppsalaskogarna och lilla Betty. Att få håret fixat är ju något som man bara får drömma om i smyg, för att man inte ska bryta ihop totalt, men tänk att det där en gång var min vardag. Att bli tillfixad från topp till tå på regelbunden basis. Få håret lockat till tillställningar. Och få huvudmassage av Adam. Åh. Men jag gillar den här vardagen också. Vissa dagar gör det inget att man ser ut som skit, benen bär en ändå och hjärnan är ändå snabbtänkt utan ett, tillfixat yttre, och det är skönt att jag kommit till en punkt i livet där jag kan känna så här. Tillåter mig känna så här. Tack och lov. 
 
Men när jag kommer hem till kasern (just nu är vi ute och har fältveckor, bara en dag kvar i kylan) ska jag njuta av en dusch och att äntligen få tvätta håret och att få sova i en säng! SOM jag längtat!
 
 

Någon som gör mig alldeles varm inombords

 

Londonvistelsen 2015 Part I

Den 17 Januari bar det iväg mot ett av mina drömresemål, London! Flygresan gick smärtfritt och snabbt, vi sov hela vägen. När vi kom fram till London var det lite knepigt att hitta ner till tunnelbanan. Men efter lite letande fann vi "the underground". Vi fick en rejäl sitzing när vi inte lyckades hitta rätt spår och rutt men när vi äntligen kom fram till stadsdelen Paddington hittade vi snabbt till hotellet och gick ut på en promenad, som senare blev en väldigt lång promenad, på grund av dålig orientering... Haha. Men vi hittade fram till Oxford St. och tillbaka till hotellet iallafall. Smakade fish and chips och åt två portioner chokladmousse i hotellsängarna innan läggdags. Livet.
 
På söndagen vaknade vi relativt tidigt för att shoppa längs Oxford St. Vi förälskade oss i Primark, hittade till Victoria's Secret och åt KFC (som är mycket mkt godare i Thailand, konstigt nog...) Jag fyndade egentligen inget. Tyckte att utbudet var ganska... vagt men jag njöt absolut av upplevelsen och av sällskapet. 
VS var som en dröm men när jag väl var där kände jag inget riktigt "vill-ha-sug" så jag köpte bara några trosor och en underbar hoodie. När vi äntligen fick komma tillbaka till hotellet, upptäckte vi en "genväg" på typ, två kilometrar och senare räknade vi ut att vi gått mer än två mil under dagen. Haha. Tur vi är friska. 
 
 
 
Alltså... besvikelsen när vi gått flera kilometrar, nästan en mil och får se på en Vic... skylt och trodde vi funnit Victoria's Secret... Var bara att knata vidare mot rätt gata...
 
Vi smakade belgiska vofflor som var gudomliga. Knapriga, sega och kolaliknande. Och väldigt kladdiga... 
 
Lyckan som uppstår.
 
Som en dröm. Lämnade pojkvännen i vilo-lobbyn för att utforska alla våningar på egen hand, i all evighet (enl Adam) haha. 
Fyra våningar drömmatrial.
Och provrummen, där de ropade upp ens namn när det var ens tur! Haha
Förälskade mig i denna! Grått är min nya favoritfärg på allt. Och gärna i kombination med rosa, haha.
Min lilla drog. 
 
 

Hejdå Borlänge

Och så var det söndag, igen. "Hemfärd" i från hemmet. Konstig mening. 
Den här helgen har varit skön och befriande på många olika sätt och vis. Jag har hunnit umgås med Adam från det steg jag tog av från tåget, till det steget jag tar och kliver på tåget. Jag har varit ledig från jobbet, sovit ut (!!) och ätit och druckit massa godsaker. Klämt en och en annan semmla, ätit på Broken Dreams, funnit ett nytt favvovin och slängt i mig alldeles för mycket smågodis. Men nu är det slut på bulkperioden och ledigheten. 

Tillbaka till "drömvärlden" och kylan. Nästa gång jag skriver live, kanske är under ett träd mitt ute i de kalla skogarna, eller på mitt varma rum i Borlänge. Vem vet. Men jag har i alla fall förberett ett och ett annat inlägg åt er, så ni inte ska glömma bort mig. 
 
 

Lördagsdeg

 
 
Tog en sovmorgon innan jag och madde satte mig i sminket. Fick en goth inspirerad look med inslag av my little pony.... Haha och sen gick vi ut och fotade av looken. Senare drog jag o Adam till kupolen och längs vägen stötte vi på Dennis o Evelina så bi hängde med de under eftermiddagen. Köpte två kilo godis, nya hörlurar och nytt schampo o balsam. 
 
Sen åkte vi hem till Gustafs och kikade på melodifestivalen och åt pulled pork med ostbricka och vin på det. Och nu, ja nu ska jag trycka lite chokladmousse innan jag intar sängen igen. Haha, livet under permis!  <3 

Världens bästa

Världens bästa och mamma stod på perrongen och välkomnade mig med deras varma famnar när jag anlände till Borlänge igår!
Det var överväldigande! 
Så inatt har jag sovit som en stock. Brevid världens mest fantastiska människa. Lyckan var stor när jag fick sova ut ordentligt och vakna upp brevid Adam. Resten av dagen har vi ägnat oss åt att SPA:a. Fått massage, fixat till håret och huden och kollat på min favoritfilm. The best of me. 
Snart ska vi ut och äta på Broken Dreams och sen ska vi kraschlanda i sängen igen. Permission. <3

 
Borlänge bjuder på fint väder och jag njuter till fullo av att inte behöva vara ute i det. Som alla andra dagar, hahah! <3
 

HEMMA!

Jag har landat!
 
Jag är glad över att jag haft förkunskaper inom Försvarsmakten. För de här två veckorna har varit sinnessjukt intensiva. Räknade ut att under dessa 11 dagar, så har vi jobbat/gått mer än en månads arbetstid. Under den här introduktionsveckorna har vi alltså varit verksamma samma tid som en vanlig arbetsmånad. Det är sjukt. Men inte förvånande när vi kliver upp sex och har lektioner till 22.00. Har varit så jäkla slut alla kvällar men ändå orkat hålla igång och tagit mig till gymmet/multyhallen för ett kvällspass. 
 
Det är en otrolig omställning och utmaning att kastas in med 39 andra människor man aldrig träffat förut. Man ska sova ihop, sammarbeta, städa ihop och hjälpas åt. Det har varit otroligt omställande, men jag måste ändå säga att jag haft tur med min grupp. Jag fick bo tillsammans med Lukas, som jag gjorde mönstringsprovet ihop med och sakta men säkert byggs en trygghet och en djup vänskap upp med de andra i logementet. 
 
Jag får inte gå in på detaljer av vår verksamhet, pga. säkerhetsskäl och sekretess. Men under de här 11 dagarna har jag hunnit med en hel livstid. Fått sjukvårdsutbildning, skjututb, plogat en hel fotbollsplan med att åka mig fram och tillbaka tills jag spydde galla, skjutit otroligt mycket AK5, blivit examinerad i de första delmomenten ( en dag hade vi fyra prov att genomföra på samma dag) och övat att fästa tourniquet's dagar i ända. Livet är fruktansvärt aktivt och hårt i Uppsala, men jag trivs. Vågar nästan säga att jag fått en liten vardag där borta med alla rutiner och minutscheman. Jag trivs, och jag har gått upp 3 kilo, haha. Synd bara att jag inte kan ta med mig vännerna och familjen och umgås med de. Men nu när jag är hemma, ska jag mysa satan och suga i mig varenda uns av kärlek inför fältveckan. När vi kommer tillbaka ska vi få mer utbildning på att sätta upp tält och sen ska vi ut på vår första fältövning - i 11 dagar. Och jag är fan rädd redan nu. Rädd för kylan, och vildsvinen som finns där. Men som tur är det ett kärt återseende av området vi ska ha fältövan på, så det ska bli fantastiskt sentimentalt och kallt att gå samma stigar som jag gått på förut. Får hoppas att mina 5 kg godis kommer hålla humöret och mig varm. 
 
Det här är hina roomies! Ni ska få en närmare presentation av de senare. När tiden finns. Och PS, jag sover i samma logement som jag sovit i förut. och i samma kasern som jag verkat i i så många år, så jag känner mig som hemma på LSS.
Gruppöl innan hemfärden. 
 

RSS 2.0