Morgondopp

 
Så här otroligt vackert och orörd såg poolen ut när jag och Ullis skulle ta ett morgondopp innan uppställningen. Det är verkligen en lyx att ha en fullutrustad multihall ett stenkast ifrån kasern. Och nu när knäna börjar bli lite lite bättre ska jag ta tag i träningen igen. Sakta men säkert ta rygg på livet som försöker springa ifrån mig.
 

Jag har gjort det!

 
Jag har genomlidit GMU:n. Överlevt och på något jävla vänster också lyckats bli godkänd. Jag är tom efter vår slutgiltiga lämplighetsbedömning. Urlakad och så otroligt... Ledsen? Får man säga så fast man tagit sin soldatexamen? Jag vet inte. Jag har iaf blivit sågad vid fotknölarna på hur jag är som människa och hur jag varit under utbildningen. Men det är väl också något jag får ta till mig och göra någonting bra utav. Nu är det över iaf, och nu vet jag vad jag ska jobba på när jag återvänder till Förberedande officerskurs. Det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag har ju klarat av GMU:n, vad kan stoppa mig?

Så häruttryckte jag mig på FB:
 
"Tre månader har gått sen jag ryckte in på LSS. Vilsen, motiverad och förväntansfull. Och nu står jag här, som utexaminerad soldat. Jag tvivlade inte en sekund på att det skulle bli en tuff tid både psykiskt och fysiskt. Att jag skulle lära mig enormt mycket om mig själv, mina gränser, mina styrkor och svagheter och om andra människor. 
Men aldrig på det här viset. 

Jag sökte en utmaning som tog mig ur min comfort zone och det har jag verkligen fått. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, men däremot vet jag att den Grundläggande militäriska utbildningen, GMU varit, i särklass, det tuffaste och jävligaste jag gjort i hela mitt liv. Att jag faktiskt lyckats ta mig hit, levande är ett under. Att jag är godkänd ett mysterium, men jag gjorde det och det ska fan firas i Valborg! Grattis till mig, soldat Johansson!"

Done!

Fick nästan ett skrattanfall när jag fick provet. Har absolut överansträngt mig under helgen med allt pluggade... Ovärt.
Nu ligger jag och slappar inför den stora inventeringen, dagen ser ut att bli rätt kort. Får se om jag kan försöka ta mig till poolen för att plaska lite. :) trevlig dag!

Dötrist

 
Det är farligt med wifi på tågen när man ska plugga råtråkiga ämnen... 
Jag har kommit en bit, och varje gång jag får för mig att ge upp pluggandet påminner jag mig själv om att det inte alls är långt kvar nu och att all värdefull tid i tre månader vore helt bortkastat om jag slår på ett Robinson avsnitt ist för att sitta med häftet. Så det sysslar jag med nu. Snart anländer jag till Enköping och där ska jag försöka hitta till rätt hållplats så är jag snart hemma på logementet. Inte långt kvar nu innan jag officiellt får min soldattitel! Galet! 
 
Det var otroligt jobbigt att säga hejda till Adam på perrongen men vetskapen om att jag snart är i hamn med min dröm lindrar saknaden något. Hejja mig bara lite kvar! 

prov prov prov

Ja, det enda dagen bestått av idag. I stora drag.
Gjorde först ett omprov i skyddsvakt där hjärnan fick kortslutning under provet, men av någon konstig anledning fick jag rätt. Haha, flyt? Sen fick vi öva lite på kompetens provet i skjutning. Där man ska börja i stående grund ställning, ta sig ner i liggandes eller knäatående och sen avfyra tre skott med ett visst mellanrum mellan de yttersta kulorna. På tio sekunder. Det är djävulskt svårt, och svårare var det för mig som fick ett nytt vapen för att mitt gamla var trasigt. Dåligt taiming. Men men. Resten av dagen har vi sysslat med personlighetsbedömningar, ännu ett prov och något kvinnomöte. Och nu har jag rivit ut hela skåpet och städat. Det enda jag har kvar av dagens to do:s är samtal till Adam. Fin dag, morgondagen blir en lång dag med kyrkobesök där vi ska lägga våra edar. Och därefter fler lämplighetsbedömningar. 

Om hemlängtan och lämplighetsbedömningar

Hej omvärlden. 
 
Hela den här veckan kommer gå ut på att skriva slutprov och göra slut tester. Vi har redan börjat med en lämplighetsbedömning och jäklar vad utvecklande det är. Något jag tycker jag är grym på kanske min grupp säger motsatsen om, så det är uppfriskande att bli upplyst om sina svagheter. Men stundvis jobbigt för att några punkter är utan motivering. 
 
Igår fick vi sluta vid middag så jag och tjejerna passade på att åka in till stan för att shoppa lite och käka glass vid Fyrisån. Det sånt man verkligen behöver ibland. För att ventilera ut och för att återkomma med ny energi. Just nu känner jag bara världens hemskaste hemlängtan, så jag råkade boka en weekend till Örebro, trots att vi kommer hinna ses till valborg... Hehe. 
Men jag ska nog kunna genomlida de sista veckorna. Trots tuff hemlängtan... Får se om jag lyckas, hörs när jag får mer fritid! 

Aldrig ge upp

 
Alltså den här knappen... 
De senaste 10 dygnen har jag gjort det sista projektet av GMU:n - Aldrig ge upp. Jag har gått igenom svält i fyra dagar, skjutit, upprättat en egen bostad i skogen, haft en professionsintervju av mitt framtida förband i mitt allra risigaste skick, cykelorienterat 3 mil i mörker, cyklat en långorientering på 6 mil, varit vaken i drygt tre dygn (kollat på en och samma film om städning, träd och dammsugare i sex timmar), grävt 1,5 meter djupa skyttevärn halv tre på natten och gjort soldatprovet med en knäinflammation, där man bland annat springer 1 km med stridsutrustning på 6 minuter. Det var utan tvekan den tyngsta kilometern i mitt liv. Den tyngsta veckan, både fysiskt och psykiskt. Jag har aldrig haft så mycket dödslängtan, aldrig varit så hungrig, aldrig varit så överlycklig över en halv grillkorv och en halv potatis och aldrig haft så fruktansvärt ont i kroppen som under Aldrig ge upp. Jag har gått igenom hela känsloregistret under 10 dagar, jag har velat gett upp men nu står jag äntligen här i mitt vardagsrum med Adam och som jag fantiserat om den här stunden, gråtandes i en uppförsbacke med 20 kg packning och vapen hängandes. Stolt, mör, trött, urlakad och 2,5 kilo lättare och med en ny knapp på uniformen som påminner mig om vilket helvete jag gått igenom - och klarat. Nu intar jag helgen med gott samvete och behöver jag ens nämna hur himmelsk sängen kommer vara när jag lyckats lämna soffläge i världens paltkoma? Jisses. Livet Smiley heart #försvarsmakten #gmu2015#aldruggeupp

Aldrig Ge Upp

 
Aldrig ge upp moment, nästa. 

Nu sticker jag tillbaka till Uppsala! Och det är verkligen inte med stor förväntan och längtan. Tvärs om, vi ska nu gå in i det sista projektet, Aldrig ge upp. Och man kan väl kort beskriva projektet som en överlevnadskurs och den tyngsta delen av GMU, både fysiskt och psykiskt då vi kommer gå flera mil om dagen, sova lite och äta ännu mindre. (De kommer plocka av en allt ätbart, vilket betyder att mina bars och allt godis kommer försvinna=arg Betty) Det sista examinerande projektet på hela utbildningen. Pust.
 
Jag är inte alls taggad på det här. Men inställning är väl bara en knapp att vrida upp, så jag hoppas och tror att jag ska ta mig igenom det här också. När jag börjar tvivla på min förmåga och bara vill ge upp ska jag tänka på att man kan räkna ner dagarna tills jag kommer hem och att "Nothing worth having comes easy"
 
Jag har gått flera mil genom dålig terräng förut och jag klarade det. Jag vet att jag kommer klara av det här med, jag får bara ta ett steg i taget och stänga av känselknappen till mitt inflammatoriska knä (som fortfarande inte läkt sen förra fältövningen:() . För fy fan vad fantastiskt det kommer vara bara att få gå på en riktig toalett. Att få sova en hel natt. Ta en varm dusch. Och äta mat som inte är grönpåse. Jag kan klara av det här och det ska jag också göra. När du ger upp har du förbrukat 30%, alltså kommer det finnas 70% av vad du egentligen klarar av kvar.
Up and away!
 
 Det här är btw min kroppsvikt nu. På två månader under GMU:n har jag gått upp 4 kg, i vad är fortfarande oklart. Siffrorna har stått still sen sjätte klass i mellanstadiet och att jag nu på enbart 2 månader går upp 4 kg är en stor förändring. Det förstör lite i min tyngdlyftning eftersom att jag nu gått upp en viktklass, men de extra kilona ska nog kunna gås ner under sommaren och oj vad lägligt med lite extrakilon till AGU:n. Får se vad vågen står på när jag kommer hem, 2.5 kg mindre tror jag. 
 

En helg ledigt på kasern

För ungefär två veckor sen fick vi vår första lediga helg, på kasern. Grundtanken från min sida var att vila ut i huvudstaden med Filippa och Anna, men så gick schemana inte ihop, så jag blev kvar på kasern. Och helgen förvandlades till en enda stor fest. Med start på kasern, med mitt ryska posten spel och slutade i Nils lägenhet, någon annan stans i Uppsala.
Jokkmokk, Fina Linnea, jag och Nils (jokmokks kompis, de andra bor jag med)
Medan de andra fortsatte ut mot krogen, si sådär 02.00 bestämde jag mig för att åka hem till kasern och den efterlängtade sängen. Sagt och gjort. Vaknade upp så här dagen efter....
Lördagen var lite småstartad. Men till slut kom vi iväg till Stockholm för att bastubad, umgås och festa lite hos Elina i skärgården. Resan, bara den var ett litet äventyr med alla byten. Men fram kom vi, och jäklar vad trevligt jag hade det! Fin pluton, fint ställe och fint att komma hem till sin egna säng någorlunda tidigt istället för att gå ut på KTH och inte riktigt veta när och om man kommer hem (från sthlm till Uppsala).
Jag har tydligen skrivit två böcker! Haha.

skyddsvakt

Heeej! Nu var det väldigt väldigt länge sen vi sist talades vid. Eller, sen jag sist hade en monolog med er, haha. Jag har nu nästan klarat av området skyddsvakt, jag har fått omtenta ett närlampsprov. Fem minuters maxsmärta, maxflås, intensivitet blod svett och tårar. Och så lite anabbskytte med träffkrav på samtliga kulor... Måste erkänna att skjuta med maxpuls, på tid och dessutom vara tvungen att träffa med samtliga ammo är en svårighetsgrad för sig... Men annars har veckorna varit bra. Väldigt intensiva med examinationer och posttjänster till halv ett, på natten. Nu är jag fri, har varit på fvrm s årsstämma och skjutit lite ak4.. Och träffat vänner. Himla trevligt. Men nu ser jag fram emot en ledig vecka. I civila, färgglada kläder, med vännerna och i min egna säng. Himmel. Sen bär det av mot aldrig ge upp veckorna. Och det ska vi inte prata om för då blir jag ledsen igen. Haha, mot örebro, pojkvän, shopping och absolut störst avkoppling! Hasta la vista baby!

Vår låt

 
 
Jag diggar mina roomies musiksmak, antingen är det den här nyfunna kärleken, Ted Gärdestad (jag är ett stooort fan av hans musik)Veronica Maggio eller Melissa Horn. Alltså, kärlek. Så mycket kärlek. 

skyddsvaktsexaminationer

Unnar mig en shoppingtur (har köpt en ny starkare dos av en ny antibiotika kur... Och fått ett helt apotek åt mina krämpor... Haha, ska äta tio tabletter om dagen för allt jag har ont för... ) och så tog jag och Magnusson en spontanare på max. Så himla gott. Ikv ska jag göra goodiebags för grupplådorna, plugga på vårt teoretiska examinations prov i skyddsvakt och ta en långdusch. Med andra ord kommer jag inte komma i säng förrän långt efter tolv. Haha. Men hela den här veckan, kommer vara så sjukt utmattande. Fyra prov i skyddsvakt och massa tung teori. Så, jag håller tummarna att resterande prov går bra. Dagens prov gick bra, trots förkylningen och noll sömn. Nu ska jag återgå, saknar er. <3

En ocean av tid, trodde jag ja

Hej vänner! Det känns helt klart ovant att kunna skriva så här till er och inte behöva planera framtida inlägg! Just idag fick vi "ledig kväll" vilket innebar att vi som går mot Specialistofficersutbildningen fick tid över att skriva klart alla ansökningar inför utskicket. Vi som ska bli Specialistofficierare måste söka jobbet och gå på arbetsintervju för att bli antagen till högskolan och SOU:n. Så det har jag gjort på min "lediga tid". Haha, och nu är jag äntligen klar. Men hur går livet då? Jo tackar som frågar. Framåt. Men inte så mycket mer än så. Dagarna går i ett naffs och innan man vet ordet av det ligger man i sängen igen, som man visserligen saknat sen man klev upp och ifrån den 18 timmar tidigare... Vi har de senaste 4 dagarna haft 16 timmars närkamp. Nej jag skojar inte. Brottning, boxning, gripande, sparkande och stryk kan man väl kort förkorta det. Det har varit fruktansvärt. Gjort ont. Men det har också varit fantastiskt kul och lärorikt. Känner mig absolut mer förberedd och rustad utifall det skulle hända något otäckt efter en krogrunda... Men det har haft sina baksidor också. Jag har varje morgon vaknat upp med världens dödsångest för att kroppen gjort så fruktansvärt ont. Badat i hästliniment. Och praktiskt taget besök läkaren/skjukgymnasten varje dag den här veckan... Men snart är projekt skyddsvakt över och jag kan återgå till att bli människa igen - utan 6 tabletter smärtstillande, dagligen. (och jag hoppas mitt inflammerade knä vill läka efter den här hektiska tiden) Det är så mycket jag vill ventilera här med er, men jag känner inte att jag har ork eller tårar kvar för det jätteprojektet. Jag älskar vår pluton, men jag känner mig ofta väldigt ensam, ändå. Jag har rejäl hemlängtan. Men jag påminner mig ofta om varför jag kom hit. Annars mår jag väldigt bra. Och zoomar man ut är den här tiden ingenting i ett livsperspektiv. Nu ska jag återgå till den här verkligheten. Vi hörs när vi hörs. Kraaaaam, Betty!

Hej då

Nu sitter jag på tåget mot Uppsala igen. Jag har gjort det här 100 gånger men ändå, är det lika svårt varje gång att ta farväl. Den här gången var det min tur att bli avvinkad på perrongen och jag måste medge att det var ett helvete. Är. Att tvingas kliva på det här förbannade tåget och rulla ifrån sin älskade är fruktansvärt. Och om jag hade möjligheten att välja hade jag valt att vinka av, alla gånger. Nåväl. Vi har ju valt det här själva, för att någon gång i framtiden kunna leva ett liv tillsammans trots våra olika karriärer. Och Gud vad den här tiden isär kommer vara värt det. Nu ska jag fokusera på åkandet och inte sakna så mycket. Vi höra bloggen när vi hörs! Och just det, inlägget före var planerat att innehålla en bildbomb. Men av ngn oklar anledning så följde de inte med... Så, ni får de nästa gång jag är hemma! Kram, från en lite smått förtvivlad Betty.

Skåpstandard


De senaste dagarna

Har jag haft examinerande prov i projekt tre, patrull. Och gissa? Jag klarade av examinationsmomenten på första försöket. Det var sjukt svårt med alla hundra smådetaljer att komma ihåg. Idag har vi haft gasprov, eller tillpassning av skyddsmask en på ren försvarsmaktska. Det var jätte nervöst för om den skulle lävka skulle det börja klia i halsen och vi skulle spy. Men jag klarade det! Nu har jag en ocean av fritid så jag har ingen som helst aning om vad jag ska göra... Kanske sova ikapp... Eller fixa mitt skåp. Ja, det visar sig. Imorgon åker jag hem och ska äntligen få mysa med min saknade älskling. Och kompisar, om ni läser det här får ni boka in lördag för då åka vi ha spontan reunion! Puss och kram vi sea snart <3

Logement 130

Mina härliga roomies! Jag har ju lovat er en presentation av de, så håll i er, för här kommer den!

Längst upp till vänster har vi den livfulla Linköpingbon Lovisa Karlsson, störtskön, stark och otroligt vacker.

Därefter kommer hennes stridskompis Emil Sthål, 27 årig Uppsalabo som jobbar med TV produktion men nu svirar om helt.

Sara Fransson, en erfaren liten Lidköpingtös som alltid vill veta vad som händer, är alltid ett steg före och plutonen lilla mamma/hjälpreda. Snäll.
 
På första raden till vänster har vi Bashi, Stockholms lilla modellkung, SM spelare och gruppens mindfucker. Har bra musiksmak och är tillsammans med Lukas de som hör mig prata mest i sömnen... Är den lugnaste person jag mött och otroligt bra på omedvetet maktspel.
 
Joakim Byström, gruppens solstråle och blivande Jas-pilot. Alltid positiv, snäll, hjälpsam och bajsnödig. En otroligt varm person som får vilka stunder som helst att bli roliga.
 
Jesper Gyllenbring, aka Gyllenkulan, helan och halvan med föregående roomie. Stark, humoristisk och förjävla snabb. Problemlösaren i gruppen och även han som snarkar mest i logementet.
 
Och så har vi vår allas Lucas Wannberg. Norrlänningen från Övik. Så otroligt rolig, glad och en riktig citatspruta. Har redan fått tydliga konturer av magmuskler tack vare alla hans skämt och "dum faan".  
 
 
Over and out. // Rekryt Johansson

Snapshots från logement 130

 
Microfys. Så här 23.41 på kvälln. 
 
 
Finmiddag kvällen innan fältveckan. 
 
 
Befälsbus, lägg märke till min enorma säng haha. Ja det är bara min säng det där... haha
 
 
 
Besvikelsen som uppstår när det äntligen är dags att få äta i matsalen igen, det är torsdag, pankakor i matsalen och så visar det sig att vi har ISO-mat att hämta ut som befälen glömt avbeställa... Äh, fy fan. 
Mina roomies, Karlsson, Byström, Wannberg, jag, Bashi, Gyllengring, Fransson och Sthål som fotar. 

Skåpet spyr

Ja, så här ser ser det ut när skåpet spyr... Och bilden under är 3 timmar senare... Typ. 
 
Åh jag har det för bra vänner! Morgonens BRAK var kanske utbildningens bästa någonsin. Vi gjorde våra armhävningar som vanligt när plötsligt Celine Dion's My heart will go on sipprar ut ur ett logement och BRAK hållaren ber oss "ställa oss på kanten av Titanic" och hålla ut armarna, medan håret fladdrar i vinden. Det var så fantastiskt och vissa av rekryterna bar upp andra rekryter och dansade fram på vårt däck. Haha. Fantastiskt.
 
Något som dock inte är lika kul är att jag varit till doktorn och konstaterat att jag har en inflammation i knäet och i bröstet från fältveckan... Så jag går på antibiotika ATM, och imorgon eller på fredag ska jag åka Vasaloppet för min gamla militär klubb... Haha, livet. Annars mår jag bra, halva ligan är inne i stan och härjar och själv är jag på logementet och ska se på Madagaskar med Emil, Joakim, darling och Lukas. Med chips, godis och läska. Allt mys som hör till. Hoppas ni har det fantastiskt bra där ni är. Jag saknar er och på måndag har jag gjort halva GMUn, så fort tiden går... 
 
Puss och kram alla saknade där ute, vi ses snart. 
 
 
Fotnot, mitt röriga skåp var alldeles för stökigt för att visa ostädat, så jag tog ett mer föredömligt ist ,Joakims.

Tillbaka till en annan verklighet

Helgen har swichat förbi och nu är det återigen dags att ta mitt pick och pack och dra mig vidare. Rummet ser ut som en arkeologisk urgrävning, jag har lite panik över alla kläder jag inte hittar men vill ha med mig och klockan rusar iväg på autoban. Det har varit en fantastisk helg och jag har mer än någonsin behövt komma hem för att tanka på med ny energi, se saknade vänner och bara få vara Betty. Där borta blir det inte så personligt, man är mest rekryt Johansson och jävligt anonym. Och det är jobbigt att vara en nedtonad figur av mig själv. Därför var det härligt att få komma till Willys idag och bara vara. Sprudlande glad, hjälpsam och bara mig själv. 
 
Det här kommer jag leva länge på. Och om energin mot förmodan skulle ta slut så är det ändå inte så långt kvar tills nästa hemfärd. Hejdå Borlänge och alla hjärtegull, vi ses snart igen!
 
 
Haha, en orelaterad bild, men jag ser glad ut iaf!

Tidigare inlägg
RSS 2.0