Tentaångest gånger 100

Tentavecka, men inget känns som något jag är van vid. Jag vet att jag kan vara diciplinerad och tentaplugga 10h varje dag i en hel vecka, men nu orkar jag knappt hålla koncentrationen i en timma. Jag är otroligt disträ och luststyrd trots att min lust för allt är borta. Jag tror jag har slagits av årets dipp. Jag vet att jag kan återgärda dippen enkelt med att gå offline och ett tungt träningspass, men jag känner bara inte för att röra mig ur fläcken. Jag känner mig inte värd välmående. Otroligt jobbigt att vara jag just nu. 

En ångestfylld onsdag väntar

Jag tycker om att känna känslor, för då har jag något att förhålla mig till, oavsett om det är bra eller dåliga känslor. Men inför imorgon känner jag bara en bottenlös sorg. Sista VFU-dagen (praktikdagen) på skolan jag går på. Jag är inte alls redo att lämna klassen, sluta lära mig ofantligt nyttiga saker från min handledare som dessutom undervisar på ett sätt jag i framtiden vill undervisa och vara på. Jag är inte alls sugen på att återgå till plugget som sakta drar livslusten ur mig. Jag är inte redo att återgå till det liv jag kallar vardag. 
 
Så jag är minst sagt lite ledsen idag. Eller, lite, är en underdrift. Bottenlöst. 
Och så alla grubbrerier på det, vilket gym ska jag välja? Ska jag välja att flytta, trots att vi har det så bra? Vad ska jag fokusera på hos psykologen på torsdag? Kommer jag klara av examinationsuppgiften? Ska jag hålla mig borta på black Friday eller ska jag gå all in och tröstshoppa slut min årsbudget? 
Det enda positiva just nu är att Adam också befinner sig på samma nivå pga psykologikursen han läser i skolan, så vi kan ju åtminstonde gråta tillsammans! Och helvete vad jag kommer grina inatt. Bäst jag vaknar uttorkad så jag slipper visa mig megaledsen när det är dags att säga hejdå och på återseende till klassen imorgon eftermiddag. Fan vad mitt liv suger. 
 
Här är en låt jag fastnat lite extra för. 
 

Jag kan inte släppa er

HEEEEEJ.
 
Jag kan inte släppa tanken på den här bloggen. Den har varit med mig i vått och torrt sen 2009. Min lilla bebis. Jag vill inte känna mig bunden och tvungen att skriva här och dagsuppdatera även om jag vill det. Men samtidigt vill jag inte lägga ner och konstatera att det varit fina år men att det nu är dags att gå vidare. Jag har inspirationen, engagemanget och kli i fingrarna att skriva men tiden räcker inte till. Jag ska försöka titta in så ofta jag kan, kankse inte för att huvudsakligen uppdatera er om dagens bravader utan mest för att få skriva av mig litegranna och dumpa mina känslor någonstans. 
 
Den senaste tiden har upplevts som ett helt liv i snabbspolning. Jag har klarat min första examination på lärarprogrammet!!! Trots en kraschad dator och en uttorkad kropp av alla gråtattacker som följde klarade jag att skicka in examinationen utan att ge upp. På riktigt. Jag har övat med kompaniet i Arvidsjaur, haft VFU på en fantastisk plats, hunnit lära känna fler klasskompisar, gråtit några skvättar, suttit på en skolgård någonstans i Örebro kl 03.00 på natten och pratat känslor, underhudsfett och lasange, köpt ett par svinfina Lundhags friluftsbyxor, firat 6 år med Adam och börjat gå hos en psykolog.
Livet är minst sagt omtumlande, men nu har jag börjat ta tag i det så jag slipper krascha rätt in i en betongvägg utan fungerande bromsar. Visserligen finns det inga garantier för att kraschen kan uteslutas, men nu kankse man kan fixa de där halvfungerande bromsarna iallafall. Jag är lycklig. Inte hela tiden, men mestadels av den. Jag bor i en fantastisk lägenhet, har en fin liten familj som alltid ställer upp, en lika fin granne och ett otroligt varierat liv. Jag och min psykolog tar itu med min vilja och mitt driv att leva tre liv samtidigt och det är för första gången i livet skönt att bara satsa helhjärtat på en sak. Det är inget farligt att jag går hos en legitimerad psykolog, det är bara ett bollplank och redskap så jag ska kunna fokusera på rätt saker. Och det är rätt mysigt att lära känna sig själv från ett professionellt perspektiv. Idag ska jag fila på min muntliga presentation och examination, jag har lite småångest över hur den ska presenteras, det känns som om jag är så engagerad att jag inte kan välja ämne eller ingång. När jag fått bukt på planeringen och skrivit ett PM till mig själv ska jag åka på hundkurs och därefter landa på skvalleronsdagen med mina grannar. DÄREFTER ska jag försöka kurera mig, är rätt förkyld och har otroligt ont i kroppen, har mensperiod och gett blod i samma veva som en kraftig förkylning brutit ut. Men den kommer nog lägga sig tills fredagen (då det är examination) - iaf hoppas jag på det, annars kan vi nog ha stora problem... Hur som, kul att prata nu måste jag återvända! Kram. 
 
 
 
 
En liten selfie innan ölhäng här i läggan. 
 
 
Älskade trötta gosegull, han har blivit tånåring nu. Trotsig och alldeles vild. 
 
 
 
 
En höstdag för några veckor sedan.
 
 
 
 
Så här kan en eftermiddag se ut mellan pluggen, en eftermiddagstabata till kaffet, någon?
 
 
 
 
En fin och sliten Olle en söndag i skolan. 
 
 
 
 
Efter ett seminarium och en vecka full av dagliga och tunga inlämningar unnade vi oss lite bowling, burgare och kvalitetstid. Fr v, Clara, Patricia, jag, Olle och Fredrik. 
 
 
 
Mer höst. 
 
 
 
 
Och så blev det plöttsligt vinter och Prinsen vaknade upp ur sin lilla depprision. 
 

En bottenlös förtvivlan

 
 
Mitt i värsta tisdagsstressen händer det som absolut inte får inträffa. 
 
Det har inte varit lätt idag ska ni veta. Förmiddagen, föreläsningen och fotograferingen för Bryggan gick okej men sen gick det utför. Allt bara föll när min dator, mitt i en meningstillverkning till min vetenskpliga text bara slutade fungera. Den blev svart och vägrade att starta om sig, jag böt sladd och trodde att en annan laddare skulle lösa problemet, men icke. Och någonstans i min bottenlösa förtvivlan över att jag inte kunde skriva klart texten förstod jag att allt annat också gick förlorat. Seminarieuppgifter, kamerabilder sen 2010 och min vetenskapliga text som jag setat med sen i helgen... Allt försvann på en bråkdels sekund, och det var inget jag kunde göra för att stoppa det. Efteråt följde en dimma av tårar, bottenlös förtvivlan och ylande samtal som egentligen inte gjorde mottagaren klokare. Jag grät och grät, fulgrät tills jag var helt uttorkad och låg som en blöt pöl i vår säng. Sen klämde jag ur några tårar till. 
 
Det är märkligt hur långt man gräver ner sig när man är bottenlöst ledsen. Jag har inte kunnat fokusera, inte skrivit ett enda ord, men på något vänster har jag ändå lyckats få tillbaka en text och fått den inskickad. Så jag antar att jag tar mig framåt, även om det innebär ett steg fram, två steg bak. Nu ska jag försöka packa trossen enligt anvisningarna och försöka få med mig det viktigaste, tandborste, rena kalsonger och legitimation. Och sen försöka sova. Man blir trött av att gråta inälvorna ur sig. För sova lär jag nog inte få göra nästkommande natt då det blivit fel på kompaniet och jag, troligtvis får sova över på tågstationen i Östersund ist för på kasern... Jag har några intressanta dygn framför mig... Får se om jag överlever de eller om jag känner för att ge upp. 
 

Metareflektion

Hej hur står det på? 
 
Jag har fått en fläng av tänkarinfluensan, ni vet den där jobbiga influensan som smittar ner alla ens tankar och all vaken tid och energi går åt till djupdykning i saker som egentligen inte behövs tänkas på - så mycket. Jag tänker så det knakar, länge och intensivt och ibland kommer jag på mig själv med att bara stirra ut i tomma intet för att jag är så fast i min egna tanke. 
Det är svinjobbigt. Iallafall i samband med en intensiv skolgång, även om det kan vara skönt att överanalysera småsaker ibland. I övrigt är livet väldigt bra, skolan tar upp den större delen av vardagen och när jag inte städar eller studerar försöker jag finna tid att slutföra sidoprojekt som dykt upp. Reparera bilen. Titta klart på Orange is the new black. Skriva med mina nya kompisar. Tänka att jag ska träna och slå nya pers. Ja, ungefär så. Och mycket mer. Så här ser jag på livet just nu. 

 
 
 
 
+ Jag älskar livet! Känner att jag hittat en utbildning som jag verkligen känner ett stort engagemang för, trots det höga tempot. Alla nya kompisar underlättar skolgången ngt enormt. 

+ Det underbara vädret, jag har kunnat gå i kjol sen vi började skolan för tre veckor sedan.

+ Alla tankar har gjort mig mer kreativ och sugen på att uttrycka mig i skrift igen, vilket kan vara skönt i sig, att få ner tankar i ord och se att det ändå inte är något stort problem. 


- Bilen har gått sönder och det är ett himla meckande att försöka få ner den till verkstaden flera gånger i veckan, tidskrävande och oekonomiskt... 

- Jag har energin och viljan att springa milen dagligen och gå ner till gymmet för att köra tyngdlyftning och nå nya höjder, men mitt ena knä strejkar och det gör mig så otroligt förkrossad. 

- Livet går för fort. Jag känner inte att jag hinner njuta av varje dag som går - för att det går för fort. 
 
 
 

Kan man?

Hellu, god kväll... eller god natt, rättare sagt. Haft en trevlig dag? Tja, min har väl varit rätt okej. Har veckohandlat, trollat i köket (i timmar, som terapi för mig) och helt grottat ner mig i en serie som heter Younger. Och ja, meckat pyttelite med lektionen nästa vecka. Och tänkt att jag ska gå och träna, men blivit sittandes hemma med en cola... framför Younger. Härlig onsdag va? 
 
Morgondagen hoppas jag blir lite mer produktiv. På tal om ingenting, så har jag börjat ångra min universitets rangordning... Funderar starkt på att stryka mitt förstahandsval för att få mitt andrahandsval som the shit. Men jag vet inte om det bara är en sådan dag... Jag har kommit på att jag vill jobba med... allt, när jag blir äldre. Häpnadsväckande va? Nja inte det minsta för mig. Kan man bli en officer som också är egenföretagare, skådespelare, livscoach som dessutom utbildar framtidens blivande ledare? På en och samma gång och samtidigt somna lycklig varje kväll? Ska sova på saken, men det är det mitt hjärta bankar för just nu. 
 
 
Från Tumblr och tack J.K Rowling, en knuff åt rätt riktning.
 

Livet

Har ni tänkt på hur mycket vi förbereder oss?
Ibland händer det att vi vaknar extra tidigt på morgonen för att hinna förbereda oss inför en viktig dag. I skolan förbereder vi oss inför livet genom att lära oss saker. Till proven tar vi med oss en extra penna utifall alla våra stift skulle ta slut och utifall den pennan vi hade tänkt skriva hela provet med mystiskt slutar att fungera.
Har ni tänkt på hur mycket vi förbereder oss i livet, men helt på fel saker? För det viktigaste sakerna vi egentligen skulle behöva öva på, är alla de oförberedda händelserna. Som ett uppbrott. En bortgång eller bara när något oförutsägbart inträffar, som när den där klänningen man spanat in i evigheter plötsligt är slutsåld när man äntligen bestämt sig för att köpa den. 
 
Hur kommer det sig att vi inte övar på att hantera alla de jobbiga situationerna, som faktiskt skulle bli hanterbara med lite praktisk övning innan?
-  Jag antar att det är för smärtsamt för oss människor att öva på smärthantering och det är just därför vi aldrig kommer sluta rivas isär när något så meningsfullt rycks ifrån oss.
 
Som när den där klänningen plötsligt var slutsåld överallt. 

Gift vid första ögonkastet

 
Lånad pressbild från SVT.se
 
Åh, jag är så ledsen! Följer ni SVTs Gift vid första ögonkastet? Visst är den serien bra? Om inte har ni något fantastiskt att se fram emot. Gift vid första ögonkastet är verkligen en Betty-serie, Att få vara en av de där experterna och få matcha ihop två olika individer hade alla kategorier varit mitt drömjobb. Relationer överhuvudtaget är ju väldigt intressant, hur de utvecklas, vilka som går all in och vilka som free ridear. För och nackdelar, hur man tampas med utmaningar och jag kan tänka mig att man lär sig enormt mycket om sig själv under expedimentets gång. 
 
Såg precis sista avsnittet och jag är så ledsen. Man lär känna dessa deltagare, man förstår de och man ser också vad de gör fel. Även om jag inte är en del av deras tvåsamhet, gör det ont i mig när de slutligen står inför valet att fortsätta vara gifta, eller skiljas och gå olika vägar. Jag hade så gärna velat springa rakt in i tv rutan och ruskat om de, men samtidigt kan man inte påverka hur någon annan känner. 
 
Om mitt liv hade sett annorlunda ut hade jag inte tvekat på att ställa upp. Även om det attraktion inte hade uppstått och expedimentet hade slutat med skillsmässa är jag övertygad om att man hade förstått sig själv mycket bättre, och kankse sett sidor hos den andre som man själv saknade och kanske behöver jobba fram. 
Hur som, skithäftig serie, modiga deltagare och en klokare Betty så här i seriens slut. Väntar med spänning efter nästa säsong och uppföljaren till första S1 - Hur gick det sen?

Nattankar

02.03
Måste rensa huvudet på tankar så jag någon gång kan slappna av och somna. Jag döper alltid mina år och stoppar undan de under olika kategorier så jag vet vad jag ska lägga mitt fokus på och 2016 har jag döpt till mitt "Mellanlandningsår", ni vet det där stadiet som egentligen är innehållslöst men ändå är nödvändigt för att man någon gång ska komma fram till slutdestinationen. Jag hade tänkt att det här året skulle vara fyllt med tid, tid att landa i Örebro, tid att ömsa skinn och tid att bygga upp en starkare grund. Lite som en livsdetox. Men jag känner mig så otroligt omitiverad till livet att ingenting blir av. Jag har tiden, men saknar drivet. Det känns lite som att jag lever mitt liv på autopilot, jag är där men känner inget, jag är mitt uppe i det men jag hör inte ett enda ord av vad de säger. Förstår ni?
 
Min ursprungsplan var att jag skulle ta en livstimeout och göra något som jag verkligen ville - skaffa hund. Vara kreativ och passionerad. Men det känns inte som att jag kan njuta till fullo av den nya fantastiska tillvaron, för att mina livsmål som är kvar är så suddiga. Avsaknad av livsmål kanske gör mig groggy och sugen på att gå i ide för resten av mitt liv och när man känner så är det svårt att komma på nya livsmål att blicka framåt på. Ond cirkel av för lite motivation. 
 
Det kankse bottnar i att det senaste året har varit så händelserikt och varit så intensivt att jag inte hunnit dokumentera det riktigt och att ta tag i det hela och sammanfatta det inte skulle göra året rättvist, eller egentligen skulle det ta ytterligare ett år att återberätta mitt äventyr... men att bara gå vidare samtidigt inte heller är ett alternativ. 
 
Hur som måste jag komma på en lösning och det är snart, för jag är trött på att gå runt i slowmotion och se livet passera. 03.25, förstår ni vad jag menar nu? 
 
klyschig text som förhoppningsvis får mig på rätt banor igen, från tumblr
 

Love, Rosie

Jag har känt mig rätt inspirationslös och grå på sistonde. Kanske för att det jag gör i livet just nu inte är det jag ska hålla på med, just nu... Och kankse för att jag är för feg för att ändra bana. Eller så har jag bara inte den energin och engagemanget som behövs för att göra det med bravur. 
Men efter att jag sett den här filmen, i min ensamhet, en fredagskväll med ostbricka och ett vinglas så kände jag bara, att jag fick en flashback till den vanliga Betty jag brukar vara, när jag inte sitter med studier upp till öronen och känner mig dränkt av oinspiration. En liten värme av den lycka jag vanligtvis är fylld med. Och det var underbart. 
 
Jag ska inte tjata sönder er om hur svårt jag har för att propotionera mig, hur svårt jag har för att välja bort och därför gör allt på en och samma gång, och därefter ångrar mig när jag är mitt uppe i det - för det har ni redan hört 1000 gånger från mig förut. Det jag däremot vill berätta är att ni måste se den här filmen. Den må vara jätte jätte cheesy, men himmel så bra!
Den har allt, en bra story, välberättad, snabba svängar, hjärtskärande stunder, snygga skådespelare men framförallt ett bra budskap. Vad, får ni se när ni slår på filmen. Och jag lovar er, ni kommer inte bli besviken. 
 
 
Bildkälla, Google.
 
 

Tänkvärt

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.
Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.

Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.
Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.
Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt "ja".

Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

"Nu", sa professorn medan skratten klingade ut, "vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna."

"Om ni lägger sanden i burken först", fortsatte professorn, "går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig."

"Så... var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt."

"Ta hand om 'golfbollarna' först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand."
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar.

Professorn log. "Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän."


Inte som jag tänkt mig

Okej. Jag erkänner. Jag har tagit mig vatten över huvudet.
Jag hatar att behöva erkänna det, men utan insikten kan jag inte gå vidare.
Det här med universitet just nu, kankse inte var någon bra ide trots allt. Jag var jätte entusiastisk i våras och såg fram emot att knyta nya bekantskaper, läsa psykologi som jag är så intresserad av och äntligen få flytta ihop med Adam. Men någonstans... i tisdags sprack min lycklighetsbubbla. Jag har inte fått någon faddergrupp, inte lärt känna en enda människa och hela kursen är på engelska - inklusive tentorna. Så jag känner att jag verkligen störtdykt i min lycklighetskurva. Rakt ner i döda havet. Gjort ett magplask och skulle behöva uppsöka akuten för mina omfattande skador. Eller egentligen reda ut allting. Hur är man student? Vad bör man registrera sig på? Hur hittar man studentlitteratur när den är slut på alla bokhandlar?! Hur lär man sig skriva akademiskt på engelska när man knappt kan stava till Psychology? Hur överlever man denna fruktansvärda tid?!
 
Har världens hemlängtan. Urs, fy och blä vilken start.
 
 

Livsmål

Jag satt mig ner och tog mig en riktig funderare på vad jag egentligen vill lämna efter mig när jag levt klart. 
Vad vill jag egentligen uppnå med mitt liv? Vad har jag för livsmål, drömmar och drömyrke? Hur vill jag att andra ska se på mig, beskriva mig?
 
Privat, vill jag bli världens bästa mamma. Vakna upp lycklig varje dag och brevid min prins. Vara passionerad. Vara en mina nära och kära alltid kan räkna med. Orka gå och göra allt jag vill. Ha tid att läsa travar av böcker varje år. Sprudlande och livsglad. Vara vältränad och ha bra diciplin. Skaffa husdjur och skämma bort de med kärlek.
 
I föräldrarollen vill jag vara en förälder att alltid räkna med. Jag vill vara en förebild för mina barn, deras bästa vän men samtidigt tydlig med mina gränser. Jag vill ha en man med samma barnuppfostransyn som jag själv, jag vill att mina framtida barn ska tro på att de kan bli vad som helst. Och framförallt, spendera och ha tid för de. 
 
Yrkesmässigt vet jag faktiskt inte riktigt. Men det jag däremot vet är att jag vill jobba med något som gör skillnad, på riktigt. Oavsett om det är i Afghanistans öken och 4721 mil ifrån barnen eller om det är i ett klassrum på Enbacka skola. Jag vill ta ett stort ansvar, ha utrymme för att vara kreativ och få chansen att träffa en massa eldsjälar. Utmana mig själv och mina rädslor. Få chansen att resa mycket och anordna roligheter som gör banden mellan kollegorna starkare. 
 
Målen i livet är däremot väldigt många. En civil och en militärisk examen, resa jorden runt med Adam, flytta ihop, fortfarande vara förälskade om ett år, vara frisk som en nötkärna, fortfarande vara fräsch vid 50, aldrig nöjja mig med något "okej" alltid alltid stå upp för mig själv, bli ekonomiskt oberoende, kvala in till senior SM, se Mumford and Sons live, åtminstonde gå på konsert/festival varannat år. Leva ett meningsfullt liv. Sluta skjuta upp saker, vara lycklig.
 
 
 
 
 

-

Om drömmar fanns till salu, vilken skulle du då köpa?
 
 
Pic fr Jörgen Steen

-

 
tumblr
 

Helt okej fredag, 10% nöje och resten jobb.

Morgonen var lite trögstartad. Sängen var alldeles för skön och fängslande. Men till slut kom jag upp. Tog mitt pick och pack från Gustafs och körde ner till Borlänge. Dagens första programpunkt var morgonpromenad med Rindis, 9.30. Vi spatserade upp mot Sportfältet, fastnade vid Tjärnasjön och satte oss på sjöns VIP-platser med utsikt över hela sjön. Pratade om livet. Så där som vänner gör när de inte träffats på länge. 
 
Den här sommaren skiljer sig från alla föregående sommrar. I år har de här värdefulla promenaderna inte varit vardagsmat för mig. Utan mer en lyx jag unnat mig, som knappt gått i repris. Sommaren har inte riktigt kommit igång för mig, för jag väntar fortfarande på Anna och Adams hemkomst, för mig är det ett riktigt sommartecken. Startskottet för semesterperioden. Men i år blir det ingen semester. Inga reunions. Vilket såklart, känns tungt. En av årets höjdpunkter, när ens bästa kompisar återvänder hem och man faktiskt kan ses mitt i veckan och bara hinka te i Annas flickrum eller spela Bomben i Lars residens till glasspill på bordet. Nej, den här sommaren kommer inte bli fulländad, men jag ska göra det bästa av situationen. 
 

När vi kände oss klara med promenaden drog vi till Waynes för morgonkaffe och inomhusvärme innan jag fick lov att springa till jobbet för att jobba 9 timmar till stängning. Nu har jag precis tittat klart på den senaste Falk-filmen och jag har svinont i magen. Ligger dubbelvikt. Måste ha varit den där creamy caramel frappen jag drack med Rindis. Med laktos och extra mycket grädde. Är hjärnan dum får kroppen lida... Haha, hoppas illamåendet och krampen övergår för imorgon är ännu en jobb(ig)dag. Sängen kallar. 
 
 
Bildutfyllnad. Maddes bild för övrigt. På en skog, eftersom att jag och Adam Rindis tog en promenad. 

Jag måste sluta

Jag har under de senaste månaderna kankse inte varit mitt bästa jag, och framförallt inte de senaste veckorna. Dagarna. Detta, har resulterat i oroligheter och ett djävulskt shoppingbegär. Jag vet att jag redan innan, eller i vanliga fall har svårt att hålla kortet borta från alla möjliga affärer, men nu på senare dar jag har verkligen levlat upp och tagit ut svängarna rejält. Köpte bil för två månader sedan. Bara igår tyckte jag att jag behövde nya träningskläder för 700 kronor, ett nytt "sminkbord" och en back med Cocosvatten... Och så sent som... nyss, för 10 minuter sen klickade jag hem min drömjacka "för att den var på rea" och en ny order träningskläder för 650:- . Och bara förra veckan köpte jag en annan drömjacka (den var quiltad) från MQ. 
 
Jag vet att jag har ett litet shoppingberoende, men nu. Nu har det nog vuxit till sig till ohälsa. Stackars Adam, han kommer inte få plats i vårt gemensamma hem, pga alla mina nya jackor, skor och husdjur. Det är snudd på att man redan nu måste gräva sig igenom mitt rum av shoppingbags och oöppnade paket. Jag kommer bli som de här gamla tanterna med kupongerna, och hemmalagren med tre pallar läsk, en hylla choklad och ännu en vägg myggspray, bara för att det "var billigt", liksom.
Hur som, har ni något bra tips på att få stopp på mitt shoppingbegär? Det är absolut inte så att jag behöver kläderna/prylarna. Jag tycker bara om älskar att konsumera. Och ännu bättre, fynda. 
Mitt livscitat är "I don't know if i really like the shirt or just the sale". 
Kommer gå under som student... 
 
 
Det är i alla fall denna skönhet som jag köpt. Från Zara. 

Misär

Fan vad jag inte orkar med mitt liv just nu.
 
 
Jag har insett att jag skulle ta mitt liv på allvar, för länge, länge sedan. 
Jag har alldeles för mycket saker att uträtta i sommar så min flytt kommer bli stressig, ostrukturerad och osorterad. Och att börja ett nytt livskapitel i ren kaos i hemmet i en ny stad, skulle jag inte önska min värsta fiende ens. Jag la två odrar idag på nätet och precis när jag tror att betalingen är genomförd får jag ingen orderbrkräftelse - men pengar har dragits från kontot, på båda leveranserna. Min cykel har gått sönder.
Mina två dyraste dunjackor är vattenförstörda.
Det har strulat till sig med helgens stundande Stockholms-weekend.
Jag kommer vara på militärövning i två veckor i augusti och missa 2 veckors nollande. 
 
Så. Slut på gnäll. 
Ursäkta mitt megabittra och misäriska inlägg, men jag känner mig bara så himla hopplös nu. Kan livet bli värre nu!?
-Tveksamt. 
 
Uppdate: min "husdoktor" Anton skrev precis ut ett behövligt recept till mig. Så här ser deseringen ut, haha
"Och som din husdoktor så skriver jag ett recept till dig på en engångsdos av en hel B&J. Bra för både kropp och själ. Jag rekommenderar någon med choklad i, men det är upp till dig. " Hur kan man inte dra på smilgroparna och skratta åt livets misäer när man har en "husdoktor" som Anton. Hahah!

I en bedövning

Hello!
 
Det känns inte riktigt bra. Det här. Det känns som att jag lever livet i en bedövning. 
Som att ingenting riktigt är på riktigt. Halvdant. Eller bara blir misslyckat. 
 
Jag vill ha fart och fläkt i mitt liv. Stora projekt på gång. Och helst många av de. Jag vill att min omgivning ska vara inspirerande, initiativtagande och livfull. Jag vill hinna uppleva massa äventyr men även hinna förvalta de här på bloggen så jag kan återkomma om 7 år och skratta åt minnena. Jag vill sprudla av glädje varje morgon, gå ut och ta min vardagliga morgonrunda, cykla till träningen och persa innan jag fortsätter mot en 9-timmars arbetsdag och när den är slut hinna vara produktiv en kvart på kvällen innan jag ska sova. Och någonstans där emellan PLU-koder, tunga vikter och färgglada springskor vill jag gärna hinna bli lite brun, njuta av sommaren och få semester. 
 
- Men det hinner jag inte. Det är så himla mycket jag vill göra i mitt liv men inte förverkligar. Och det gör mig ledsen. Jag vill gärna skylla på den mänskliga faktorn, men jag inser att det inte håller i längden. Jag har svårt att acceptera att dygnet bara har 24 timmar och att jag minst måste sova en tredjedel av de. 
 

Bakis på livet

Åh, jag har en rejäl livsbakfylla nu. Sån hjärtesorg. Missnöjdhet. Uppgivenhet. 
Jag är inte där jag vill vara i livet. Jag vill vara påväg. Men nu står jag bara och trampar på samma ställe. 
Det är som att jag står på en klippa och vill hoppa, men varje gång jag ska ta sats ut mot livet, blir jag livrädd för allt jag lämnar bakom mig och så tar jag ett tryggt steg bakåt. Det kommer aldrig vara någon som står bakom mig och ger mig en knuff ut, utan den enda som kan hjälpa mig ut är jag själv. Och jag är inte så modig som jag vill vara. Har jag insett. 
 
De senaste dagarna har jag känt mig otroligt missnöjd med livet. Det är ingen del som känns rolig längre. Tatueringen gör ont och medför förbud mot all sommaraktivitet. Träningen går dåligt för att jag är för lat och sjuk. Jobbet är inte lika underbart för att det är omorganiseringar. Kompisarna är föråldrade och orkar aldrig hitta på något roligt längre. Mina bästa vänner kommer inte komma hem den här sommaren. Och jag själv känner mig väldigt tråkig, inte alls lika livsglad och inspirerande som jag brukar vara.
 
Trodde att allting skulle känns mycket bättre efter gårkvällen då jag och Adam bara låg och klagade i en timme, men jag känner mig fortfarande rätt nere. Försöker skölja bort alla känslor med lite djupmusik som om det voret ett magiskt tvättmedel mot brustna hjärtan, men den här gånger har det ingen effekt. Alls. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0