Att vara slav under Viktfixering.

Tänker berätta lite om mig sj.
Om saker ingen annan vet om.
Om saker som både skadat mig fysiskt och psykist.
Here's my story.



Jag tror att allting började i 5:an.
Jag skaffade pojkvänn på riktigt, liksom, växte upp.
Började intressera mig för fjortisgrejer, och la konståkningen på hyllan,
 Konståkningen som nästan va hela min värld.
Och så minns jag tydligt hur jag började titta på "Du är vad du äter"  Veckoavsnitt efter veckoavsnitt.
Och jag drogs liksom med i det...
Började tänka på hur jag åt, började tänka på om jag verkligen behövde gå ner lite jag med.
Varje gång jag ställde mig framför spegeln såg jag inte verklighetsbilden på honhinnan, ist såg jag en ganska normalviktig person med väldigt många valkar.
Det var svårt att acceptera att vännerna suktade efter min kropp och pratade alltid gott om den.
För i mitt huvud va jag överviktig.
(Jag va faktist smal på den tiden, vägde nog 35kg eller ngt)
Det var svårt för mig att acceptera att jag va fet (som jag då såg på det).
Jag ville vara smal som alla andra, kunna springa fort, och ha figurnära kläder.
Så jag slutade helt med godis, Började äta massvis med äpplen som ska vara bra för hela kroppen, och som man dessutom går ner i vikt uatv... Jag började gå ut och gå på långa promenader.
Och visst, jag blev smal.
Dessutom började jag räkna kalorier, hålla koll på dem och försöka att inte överstiga de dagliga intaget.
Varje dag började jag morgonen med att väga mig, och anteckna hur mkt jag vägde, omkretsen på lår, rumpa och midja.
Helt sjukt att jag höll på att mäta mig efter varje dag... och ännu värre var att jag lärde mig redan som ung.
Till frukost serverade jag mig själv Kesoröra.
Bestående av Keso (hellst lätt)
Saftsoppa, hellst nyckelhålsmärkt
och lite vaniljsås på(A)

Haha.
Till lunch åt jag normalt och som mellanmål tog jag oftast bars eller shaker.












Favoriten, va då Chocolate.


Efter ett tag slutade jag med glass och läsk. Och hela mitt liv gick ut på att räka kalorier och hålla koll på dem.
Det gick t  o m så långt att folk började skojkalla mig för anorexiabarnet.
På den tiden var det inget problem med det, men när åren gick förstog jag att de inte va ngt positivt.
Bilden under visar hur jag en dag mäter min midja.
Och va de var för midjemått just då.
Jag la upp på BDB, och skrev texten:

Peolpe change - Things go wrong
Shit happens - Life goes on



Här kan ni se bilden och kommentarerna som rörde.
Det var sommaren 2008.
Ett år sedan alltså.
Ganska sjukt att så mkt hänt under ett år.
nu trännar jag inte bara för att bli smal, nu tränar jag för att bygga muskler och förbättra min kondis.






2008 - ett av mitt livs hårdaste år.
Men nu, kan jag se tillbaka och flina lite... För dummheterna gjorde mig klok, Klok på lång sikt.


Så nu vill jag säga till alla som läst och funderat på att gå ner ngr storlekar mindre:
- Var nöjd med det du har, börja inte fundera på att banta, för det är inte bra för dej...
Du växer fortfarande och du är inte fullt utvecklad.
Gämför dig inte med andra!
Ställ dig frånan;
- För vem gör jag det hära?
- Vad får jag ut av det hära?
- och varför.
- Kommer jag bli mer älskad av omgivningen för att jag bara blir smal.?

Man tror så mkt om att man lever ett lyckligare liv som smal, men det gör man inte.
Ångest över mat och vikt väger tyngre än ångest över några extra kilon.





Kommentarer
Postat av: Jonna

Jo ja vet:)

2009-08-23 @ 18:52:11
URL: http://bjornell.blogg.se/
Postat av: emelie westerholm

jag ska också börja på sånt pulver och dricka skit;D bantar vanligt just nu (; vi har ngt gemensamt^^

2009-08-25 @ 12:16:02
URL: http://amywester.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0