Jag får brottomt att leva...

...Ute i köket satt min syster, pappa och mamma. Mamma hade precis kommit hem från ett läkarbesök och fått veta att hon hade knölar i ena bröstet. Där och då stannade tiden. Jag förstod inte vad hon sa. Cancer? Jag var 16 år och hade aldrig tänkt på cancer. Min första instinkt var att det måste gå att bota. Man kan väl bota allt numera? Jag visste inte då att det var början på fem svåra år. Fem år som skulle sluta med att jag förlorade min mamma.

Läs hela här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0