Älska mig igen

Det var på riktigt den bästa film jag sett! 

Och det var tur att jag inte såg den på bio, för det hade nog varit ganska jobbigt att gå ut ur salongen med en tårkanal som mist sin av-funktion. Den var så fin, handlingen som delvis var inspirerad av en sann händelse... Jag grät mig igenom filmen, på riktigt, och jag brukar inte gråta till filmer. 
Jag älskade handlingen att Paige tappade minnet i en olycka och jag blixtförälskade mig i Leos vilja att hitta tillbaka, hans envishet att få tillbaka henne. Åh nu gråter jag igen. Tur att jag såg den själv, säger jag bara. 
Nu ska jag somna och smälta filmen. Så jävla bra. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0