Malplacerad där man hörde hemma

Jag känner mig lite splittrad. Visst hade jag sett fram emot att få komma tillbaka till skolan och förberett mig psykiskt för att bemöta folks blickar och frågor, men jag trodde aldrig att det skulle vara så här påfrestande. Jag tror inte att folk har förståelse eller empati för ens val och mindre bra prestationer.
 
Det är skitjobbigt, för det känns som om jag inte passar in. Vart är allt det självklara? Att bara stå vid busshållplatsen känns utlämnande. Att styra sina steg till ett ledigt långbord är inte alls så självklart som det var för 15 veckor sedan. Att gå ner till källarn där det var livat och full fart är inget man kan mötas utav nu. Och det värsta av allt är nog knakse att livet rullar på för resten av världen. När jag själv är kvar på samma plats, samma tider, samma hjul. 
 
Nej, jag är inte motiverad till att ta tag i allt det uppskjutna. Inte redo att gå ner för Mora By backen själv. Och absolut inte motiverad utan min klass, det känns fortfarande som att jag väntar på att de ska komma ner från parkeringen, hela bunten. Men det kommer de aldrig göra, mer. 

Kommentarer
Postat av: frida dahlin

Du vet att du är välkommen att dra till ett långbord med människor istället för ett tomt, till exempel oss! :)

2013-08-21 @ 21:59:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0