Insikt

Det är lite jobbigt nu vänner.
I går var det exakt tre månader kvar tills studenten. Och hela jag skriker "jag vill inte!". Jag har alltid haft svår sepparationsångest inför klassbyten, avslut, finaler och liknande. Inte för att jag är rädd för det som komma skall, utan mer rädd för att tiden är slut. Att de band jag byggt upp inte ska vara lika starka när alla går åt olika håll. Jag har verkligen funnit mina pusselbitar som jag vill ha med mig genom livet under gymnasiet, de har lärt mig massor om världen men även om mig själv. De som hejjat på mig i uppförsbackar och de har rullat med mig i nerförsbackar. Jag var privilegierad att få gå med sju helt underbara killar. Som var och en har bidragit till den Elisabeth som står här i dag. Och det gör så satans ont att behöva mista de. Jag skulle vilja ta med mig var och en genom hela livet, uppleva saker tillsammans, käka tillsammans och prata om sjuka saker. Som vi alltid gör. 
 
Jag skulle vilja ta med mig hela engelskaklassrummet och Anneli på min resa genom livet. Från mitt hatämne till mitt absoluta favoritämne. Jag vet inte hur lärarna på Dahlander gör det, men de är helt fenomenala, obytbara, underbara och älskade. Och det gör också jäkligt ont att jag snart, om tre månader ska springa ifrån de på entrén. Springa i från det liv och den tillvaron jag älskar och känner mig trygg med.
 
Ja vänner, det gör jäkligt ont. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0