Big love to:

Sociala tågfrämlingar som räddar mig från min ensamhet. 
Fick sällskap av en kille i min ålder ända från Linköping, samma vagn, precis bakom varandra. 
Vi sa egentligen inte så mycket till varandra utan delade mer en gemensam resa under tystnad, men det var liksom betryggande och skönt att något var sig lika när man klev på nästa tåg. Liksom.
 
Sen så sitter det en stockholmare framför mig och frågar säteskompisen om de är i Avesta och jag kunde inte undgå att svara när säteskompisen svarade ngt helt upp mot väggarna, så jag svarade att vi var i Gustafs, mellan Borlänge och Säter och så satte samtalet igång.
 
Det är någonting visst med att prata med vilt främmande människor, det är en ovanlig känsla som infinner sig i kroppen, som liksom öppnar upp en på ett annorlunda sätt. Jag menar man går med sig själv livet ut och ibland kan man behöva stanna upp och se tillbaka och faktiskt glädjas åt allt som format en, att få känna sig stolt - över sig själv, alla sina intressen som i andras ögon är oväntade. Det är lite av en egoboost att prata om sig själv och få beröm av en främmande människa, att få höra att jag är cool eller stark för att jag gör en viss sak.
Och självklart ge det tillbaka. Minst lika stort och egobostande.
 
Nu är jag hemma och känner mig så himla nöjd med livet, trots att jag råkade hälla mangojuice över min dator(som är så kladdig att den skulle kunna sättas mot taket och fortfarande vara kvar 2020) och trots den eskalerande to do listan som mer ligger som en tät dimma av ångest än förväntan. Hög på livet! Igen...
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0