Nervös så jag spyr, ja på riktigt faktiskt

 
 
Det är en skräckblandad förtjusning att få det här meddelandet. Jag vill bara springa ett marathon, skrika ut så högt att jag mister rösten. Trots att jag sitter blixtstilla känns det som att jag åker jas gripen eller världens maffigaste berg-och-dahlbana. Jag har så många känslor inom mig att jag känner mig kroniskt sjuk, näst intill dödssjuk. Jag är nervös, förväntansfull, rädd, glad och spänd på om jag kommit in eller inte på den första GMU omgången. Men samtidigt, rustad och beredd. För det värsta, eller, för ett nej
 
Jag har ställt in mig på att det inte är världens nedslag om jag inte kommer in på officieringsprogrammet. Jag har ju trots allt två fantastiska jobb som väntar på mig den här våren. Men samtidigt, chansen att komma in är en på åtta, så att få komma in, som tjej dessutom, vore ju en väääldigt stor ära. 
 
Åh jag vet inte. Är nervös så jag spyr. Vet inte om jag ska hålla tummarna eller bara hoppas på negativt besked. 
Jag vet inte. Och det är nog det värsta av allt.
 
 

Kommentarer
Postat av: Barkman

Jag håller tummarna!

2014-12-16 @ 22:16:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0