Tid, tack

Åh, min ryggsäck är full med tunga stenar jag bara måste vädra för att kunna fortsätta i 200km/h. 
 
- För det första har jag haft sönder min älskade, följeslagare, Kameran. Min Canon powershot s110. Så mitt liv känns väldigt, trist nu när jag inte kan föreviga mina roliga äventyr och ta gruppbilder. Dessutom svider det att behöva hosta upp några tusen för reparation... En dag känns inte fulländad om jag inte kan dokumentera den.
- Ett annat problem är att jag här om veckan körde sönder mammas bil, så vi lär koppla om strömmen till hela bilen, vilket inte gås att göra själv och kommer därför kosta äckligt mycket med pengar... 
- Och det här med GMU:n. Alltså, för er som inte fattat det (inkl min själv) så har jag kommit in på officierings programet, eller specialist officierings programet. Och jag är jätte glad, stolt och chockad över antagningen. Men grejen är den att jag gör alldeles för mycket nu för att liksom... Hinna smälta det hela. Drömscenariot hade varit att få en helg ledigt och bara smälta det hela i min ensamhet. För annars om jag inte förstår innan att jag faktiskt ska rycka in kommer jag få världens chock/kallsup dagen jag måste lämna boet och kankse göra något olämpligt. Typ, böla ihjäl mig på tågstationen, bli sen, göra ett dåligt första intryck. Vilket skulle bli kaos, skulle inte orka en vecka om jag inte blev omtyckt.
 
Så, tid skulle jag behöva mest av allt (efter ett ganska fullmatat kapital med "oväntade utgifter" pengar). Tid att smälta. Tid att planera. Tid att genomföra. Tid till att träna ännu mer. Och tid till att ta farväl, av vänner, bekvämligheter, gymmet, jobbet, tillvaron och min älskade säng. Om det är någon som har några extratimmar att göra sig av med så kan ni ju slå en pling. Men fram tills dess eller fram tills jag åker kan ni räkna med att jag är den bästa edition av mig själv. Mer en uppstressad superdisträ Betty. Med alldeles för många helger upplanerade. Ja jösses 2015 börjar med utgång, helgen efter det är det bröllop, v.3 är det London med Adam (Ja det är en av hans många julklappar från mig), helgen efter det är det sista serietävling för mig innan jag på måndagen rycker in. Ja, ni hör ju själv vilket fantastiskt uppstressat liv jag kommer leva i januari. 
Välkomna 2015.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0