Lycka att leva

Igår var en sån nostalgisk dag. Jag åkte till Kupolen med systern, jobbade lite och på jobbet träffade jag Hannes som jag inte varit med på flera månader. det är så fantastiskt med vissa människor att man kan vara ifrån de en mindre evighet och när man sen ses tar man bara vid där man slutade sist. Oavsett tidrum. Så resten av passet svävade jag på moln, var supertrevlig mot kunderna och gick nästan och nynnade för mig själv. Sen cyklade jag hem och vidare mot Romme för en prominix med FredrikMartin (Fredrik) Och där var det samma sak, vi har nog inte setts på tre år och när vi sågs var det precis som på högstadiet. Vi uppdaterade varandra om vad som hänt sen sist, vilket var rätt mycket så det blev en lång promenad. Lite över en mil både till fots och på cykel. Så det var trevligt. Blev lite lite rädd för hur mycket tid faktiskt kan göra. Jag menar, sist vi lekte var vi 16 år, nu var vi 20 och om fyra år är vi 24, förhoppningsvis färdigutbildade, lite mer världsvan och äldre. det gör mig lite ledsen att konstatera att livet går i en rasande takt, mot slutet men samtidigt är det oundvikligt, så det bästa man kan göra är nog bara att åka med och försöka göra varje dag minnesvärd. Det gjorde jag verkligen igår. 
 
Vi gick under en magisk himmel, luften var fortfarande varm vid tio och jag hade inte kunnat önska mig bättre sällskap. Sen när jag kom hem hyvlade jag upp ostskivor och rullade in de i skinkskivor så som jag alltid åt de på högstadiet för att få känna mig lite igen. Det funkade, massa bortglömde minnen strömmade in och jag hade en lite sentimental stund för mig själv innan jag gick o lade mig.
 
Hans stora lodjur. Leo, haha såå sööt.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0