05.45

Och så kom morgonen jag försökt tänka så lite som möjligt på. Det var ingen deal att gå upp i morse när klockan ringde kl 04.00 trots att jag somnat tre timmar tidigare. Det jobbiga var att förhindra tiden att gå så himla snabbt. 
Perrongen låg öde och det var vamt i luften, i min hand höll jag krampaktigt Adams som om det hårda greppet skulle få honom att stanna kvar i min närhet. Jag kände mig ganska lugn där jag stod omfamnad i hans trygghet och långa armar, kanske var det den omänskliga tidpunkten på dygnet som gjorde mig lugn eller bara den korta sömnen.
 
När tåget, oförskämt tidigt rullade in på perrongen kunde jag inte längre hålla upp mina höga murar jag byggt upp kring mitt hjärta. De brast och jag blev återigen en liten flicka på 8 år som mist sina föräldrar på ett stort varuhus. 
Ville inte släppa honom när dörrarna höll på att ta min hand som fortfarande höll hans. Ställde mig utanför hans fönster och grinade som en litet barn, gestikulerade massa romantiska och interna gester och såg allmänt löjlig ut för förbipasserande. När klockan slog 05.19 rullade han bort från mig och jag fick impulsen att göra något tragiskt men stod (tur nog) fastfrusen. När jag gick upp för rulltrappan eskalerade tårkalaset och jag slutade upp i bilen, med radion på och grinandes tills jag inte hade några tårar kvar. Sen åkte jag hem och grät ut de sista reservtårarna bytte ut den dyngsura, nergråtna tröjan mot träningskläder och drog på mitt pokerface. 
 
Hur var er måndagsmorgon?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0