Gråtonsdag

Att behöva skiljas från någon man verkligen älskar och vill spendera varje vaken sekund med och alla resterande dagar i ens liv. En person som man aldrig blir uttråkad av och som gör en till världens lyckligaste person är som att bli sliten isär. Det gör så jävla ont i lill hjärtat och det känns som ett hål i luften där Han borde vara...
 
Bara att höra Veronica Maggios Hela huset och värsen:
"...Jag reser mig ur våran säng, lämnar dig sovandes, jag smyger över golvet, ser solen stiga högt och i samma stund så vet jag att allting har ett slut..." gör så att tårkanalen svämmar över och får lillhjärtat att brista i tusen bitar. 
Och att se hans namn på displayen får mig att grina som ett litet otrösteligt barn i kupén full med kostymnissar på väg hem från veckopendlandet från Örebro. 
 
Kärlek är en märklig sak. En märklig och mäktig kraft som kan göra den allra lyckligaste helt förkrossad, tom och sprängdfylld med ohanterlig saknad. Kärlek kan få den allra starkaste att brista ut i ohjälplig gråt när den ska vinka av den andra halvan på perrongen. Känslan när dörrarna stängs och tåget börjar rulla... 
Rulla bort från den person man helst av allt vill vara med, i hela vida världen. Det är tufft. Man vill bara öppna dörrarna och kasta sig i hans famn där man hör hemma. Men allt som oftast blir man kvar, föstelnad i sätet och rullar ifrån den man älskar utan att egentligen protestera. Det är hemskt att se gestalten krympa, när färger inte längre går att urskilja och när man kommit så långt bort att man blandar ihop Honom med perferin. Se Honom försvinna. 
 
Men kärlek är så mycket mer än sprutande tårar på en blöt tågperrong någonstans i mellansverige...
 
Det är den aldrig sinande lyckan när man är i Hans närhet. Att se på varandra och utan ljudlig kommunikation veta åt exakt vilket håll man ska gå åt. Att göra absolut ingenting, men ändå ha så fasligt kul. Att bli omfamnad och känna att man kan stanna i Hans trygghet och Gant-parfym för all framtid. Att få somna till hans eko av "Jag älskar dig", i hans varma famn och bli väckt med de orden. 
Kärlek är, att känna sig fulländad, att prata om allt, att laga mat tillsammans och tillsammans göra tiden man blivit tilldelad minnesvärd. 
 
Jag älskar Adam mer än ord kan beskriva och jag hoppas att den känslan följer mig genom livet. Att hans namn återkommer i min livsbok och blir det sista innan den slutliga punkten. 
Mot oändligheten, och vidare. 

Kommentarer
Postat av: Madelene Johansson

Åh vad vackert och beskrivande Bettan! Du har blivit så duktig på att skriva under de senaste åren ❤️

2014-10-09 @ 21:49:25
URL: http://tossig.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0