Zooma ut

Jag har varit lite ledsen idag. Dels för att livet verkligen kommit ikapp mig, trots att jag försökt att fly ifrån det. 
Jag har inte velat vakna upp och verkligen förstå allt som händer. Men idag gjorde jag det.
 
Jag blir ledsen när jag tänker på hur snabbt jag gått ner mig på tyngdlyftningen. Att jag inte ens klarar av att ta mina ingångsvikter från senaste tävling. 
Jag blir ledsen när jag tänker på Adam. 
Jag blir ledsen när jag tänker att inget blir som man tänkt sig, allra minst det mest självklara.
 
Och det enda jag hade behövt hade varit Anna, litervis med thé och några näsdukar. Men nu får jag starta veckan trasig. Räkna ner dagarna tills min bättre hälft kommer tillbaka och förhoppningsvis känna den där varma glädjen igen. Som jag längtar.
 
Men samtidigt har jag kommit fram till att man behöver motgångar för att bli bättre och fortsätta utvecklas. Jag har ju fått tillbaka träningsmotivationen igen, och jag ska få tillbaka träningsrutinerna trots att jag måste träna ensam. 
Måste bara sluta tänka så jävla mycket. Eller, rättare sagt, tänka klart innan jag går ner och tränar. 
 
Så, det får bli veckans stora mål. Tänka klart, lämna tanken där och lyfta med känsla och tomt huvud. Blir ju världens stlörsta utmaning, men, utmaningar är bra. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0