Aldrig ge upp

 
Alltså den här knappen... 
De senaste 10 dygnen har jag gjort det sista projektet av GMU:n - Aldrig ge upp. Jag har gått igenom svält i fyra dagar, skjutit, upprättat en egen bostad i skogen, haft en professionsintervju av mitt framtida förband i mitt allra risigaste skick, cykelorienterat 3 mil i mörker, cyklat en långorientering på 6 mil, varit vaken i drygt tre dygn (kollat på en och samma film om städning, träd och dammsugare i sex timmar), grävt 1,5 meter djupa skyttevärn halv tre på natten och gjort soldatprovet med en knäinflammation, där man bland annat springer 1 km med stridsutrustning på 6 minuter. Det var utan tvekan den tyngsta kilometern i mitt liv. Den tyngsta veckan, både fysiskt och psykiskt. Jag har aldrig haft så mycket dödslängtan, aldrig varit så hungrig, aldrig varit så överlycklig över en halv grillkorv och en halv potatis och aldrig haft så fruktansvärt ont i kroppen som under Aldrig ge upp. Jag har gått igenom hela känsloregistret under 10 dagar, jag har velat gett upp men nu står jag äntligen här i mitt vardagsrum med Adam och som jag fantiserat om den här stunden, gråtandes i en uppförsbacke med 20 kg packning och vapen hängandes. Stolt, mör, trött, urlakad och 2,5 kilo lättare och med en ny knapp på uniformen som påminner mig om vilket helvete jag gått igenom - och klarat. Nu intar jag helgen med gott samvete och behöver jag ens nämna hur himmelsk sängen kommer vara när jag lyckats lämna soffläge i världens paltkoma? Jisses. Livet Smiley heart #försvarsmakten #gmu2015#aldruggeupp

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0