Årsresumé av 2015, del 1

Jag älskar att sammanfatta livet och året som gått vid årsskiftet och i år har jag faktiskt tagit mig tid att sammanfatta hela året. För det tycker jag 2015 är värt. Jag har bockat av så många "before-I-die" punkter på min bucketlist att jag fått lov att skriva dit nya, för att inte bli sentimental och tycka att jag har lite kvar att uppleva vid 21 års ålder... 
 
I stora drag har jag kommit utanför min bekvämlighetszoon. Tagit utmaningen på lite för stort allvar att jag kommit så långt i från bekvämlighetszoonen att jag faktiskt tappat bort den och fått börja om från början. Lite som att ömsa skinn. Det har varit jobbigt och det är fortfarande jobbigt, men vad vore livet utan alla dessa utmaningar? 
 
2015 skålades in i Gustafs med gamla gänget och mina arbetskollegor.
Januari månad bjöd på högt tempo, packning inför GMUn, en Londonresa, ett vinter bröllop, tempot var till och med så högt att det förde mig till akuten med skoningslösa magsmärtor mitt i rusningstrafiken i livet. När jag inte var runt och reste eller jobbade häcken av mig satt jag djupt försjunken i kärlekburksprojektet jag tänkte ge Adam innan jag ryckte in i det militära - för att lindra saknaden. 
Det var en rätt intensiv månad både för kroppen och psyket. Jag flyttade in i kasern 359 med 42 andra rekryter och skulle spendera de närmsta 8 månaderna där med de. 2 timmar hemifrån och 3 timmar ifrån Adam. Jag fick verkligen börja om från noll, lära känna mina nya roomies och samtidigt hitta min roll i gruppen.
 
Jag erkänner det var riktigt tufft att slängas in med 7 andra randoms och fungera som grupp och komma överrens. Speciellt när man inte var lik en enda en av de.
 
 
Bästa Anna gav mig den här boken i julklapp och menade att 2015 skulle bli mitt Golden year. Tyvärr blev det ett år av en påbörjad identitetskris. Absolut inte på grund av Anna eller julklappen, men mer av att jag gick all in med mottot "Life begins at the end of your comfort zone".
 
 
 
Urusla bilder men de får duga, från Johanna och Jacobs bröllop.
 
 
 
En tjejkväll i Säter där tjejerna önskade mig lycka till på GMUn och vi hade vår försenade julklappsöppning!
 

 
Anna skrev det här fantastiska inlägget om mig inför GMUn så jag alltid kunde ha henne med mig när det blev tungt.
 
 
 
 
En fantastisk resa med Adam till London. Sög åt mig den sista kvalitetstiden vi skulle ha på länge.
 
 
 
Och så min tårfyllda hejdåfest med kompisgänget innan jag åkte till GMUn. Minns att kvällen var magisk fastän vi "firade" att vi snart skulle skiljas för ett tag eller två...
 
 
Min sista tyngdlyftningstävling för ett tag och vi sparade inte på krutet (läs matfrossan efter invägningen) Vi hade med oss ALLT och vår lilla mathörna duktade och såg ut som en minibistro, full med massa mat, haha!
 
 
Till exempel. Rejält ska det va på tävlingar!
 
 
Och så åkte jag.
 
 
Februari 
 
Tillbaka på kasern skulle vi packa för vår första fältvecka på 11 dagar. Det var speciellt att vara ute i fält på riktigt och under en längre period, inte alls som våra ungdomskurser med Flygvapnet. Hur som var det en otroligt lärorik fältvecka där vår sammarbetsförmåga utvecklades och intriger uppstod. Men det jag kommer minnas mest är Slaget om Marma. Vi fick i uppgift att bevaka området och tältförläggningen och skriva ner alla passager och allt som skedde, men istället startade vi ett krig åt alla riktningar när en av larmminorna detonerades. Där låg vi, 1a pluton i långkallsonger i våra eldställningar och "besköt" fiender kort och tvärs, i liggande-, stående och springande eldställning (det hade vi inte ens fått utbildning på) och målangav fiender som i själva verket var våra egna män. Haha. 
 
I slutet av fältveckan examinerades vi även på vårt första riktiga projekt patrull och jag godkändes på min första GMU utmaning. Februari tuffade på och vi fortsatte med utbildningen i en rasande fart. Men jag minns att vi också fick mer och mer kvällstid att utföra egen tränig och besöka en matbutik för första gången på en månad och det var MAGISKT. Behöver jag nämna att jag gick loco i matbitiken?
 
Mitt i utbildningen blir jag rekryterad till FVRMs ungdomslag i Stafettvasan, åker till Mora för att möta upp Filippa & Co och för att göra min skidinsats. Minns hur jag efter första glidet på skidorna insåg att det här inte alls var en bra ide. Jag hade ju knappt åkt längdskidor på tre år och nu skulle jag ta mig 2 mil på skidor. Mest i nerförsbackar och uppförsbackar och de förstnämnda var värst. Grät efter 5 kilometer och ville nå närmsta funktionär för att avbryta. Hade så otroligt ont i benen och hade brännsår på knogarna och rumpan för att jag ramlat och försökt bromsa i alla nerförsbackar. Påminn mig nästa år att jag absolut inte ska tacka ja igen.
 
 
 
Fick permis och tajmade in det perfekt under samma helg som Anna var hemma i Dalarna! Det blev otroligt mycket GMU snack och hinkar av te. Så mysigt.
 
 
 
Permision innebar också familjemys, här i form av middag på Broken Dreams.
 
 
 
Och massa massa hemmaspabehandlingar, så som ansiktsmask och bubbelbad i badkaret.
 
 
 
Och vidare sammansvetsning i gruppen - mina Roomies på GMUn!
 
 
Stafettvasan! #Filippasbilder. Och en fin fin bild på mina favorittjejer Emelie, Sanja, jag och Filippa. 
 
 
Mars
Bjöd på riktigt fint väder och tuffa dagar där projektet patrull Skyddsvakt fyllde våra rekrytdagar med 4h närkamp och massvis med blåmärken. Jag minns speciellt andra dagen av närkamps träning, jag hade så fruktansvärt ont i lillkroppen att jag på riktigt hade dödsångest. Blåslagen från topp till tå. Men även det projektet klarade jag. Men drog på mig en knäinflammation och fick knapra i min 6 smärtstilletabletter - varje dag i två veckors tid. 
 
Mitt i månaden deltog jag också på FVRMs årsstämma och AK5 utb. Lite pang pang med saknade brudar, god mat och sammarbetsövningar som kvällsaktivitet var inte fel - på en ledig helg. Så här i efterhand andades jag verkligen Försvarsmakten de perioden. 
 
Jag minns att hela GMU virvelvinden började lägga sig och jag började landa i min vardag. Snurrig och spyfärdig. Jag kände mig väldigt ensam bland folk och jag kände att jag blev en annan där. Därför kom FVRM helgen som en liten räddning. Där jag kunde känna mig som Betty igen.
 
 
 
Jag passade på att catcha up med Elin från BT redaktionen när vi ändå bodde i samma stad, Uppsala.
Ibland slår det mig hur många vänner man känner och hur bra det kan vara att de är utspridda i världen. 
 
 
En ledig helg kunde se ut så här på kasern, eller utanför kasern. Haha galet!
 
 
 
 
Dagarna efteråt var tyvärr inte lika effektiva... Plutonen tyckte att det var roligt när jag sov så djupt, så roligt att de till och med bar ut mig och min säng till uppställningsplatsen i kasern, hehe. 
 
 
 
Men framåt kvällen var jag fit for fight igen. Här på plutonsfest hos Elina i Stockholm med bastubad och premiärdopp. Brr. Här ovan med fina Linnea och Emil.
 
 
Haha, söta Emil på nattbussen hem tillbaka till Uppsala.
 
 
Hur jag överlevde GMUn. My secret weapon - Godis, i brutala mängder!
 
 
Under en permishelg hälsade vi på Amanda och dagen till ära bar vi samma färg - helt oförberett! Älskar den sista bilden, so much loooove!
 
 
Så här spenderades fritiden, den lilla vi fick - i sängen halvt döda.
 
 
Närmare beskrivning av min grupp.
 
Träningsnarkomaner...
 
En dag när vi äntligen skulle få käka pannkakor i matsalen igen (vi hade typ missat varje pannkakstorsdag i två månaders tid) så fick vi lämna matsalen i samma sekund som vi entrade för att befälen beställt iso-mat åt oss. pytt i panna, igen, (vi hade typ levt på pytt i panna ute i fält).
 
Mycket fält, kalla dagar, skjutövningar och pytt i panna sammanfattar mars månad och det första kvartalet.

Kommentarer
Postat av: Amanda

Jag saknar dig enormt mkt starka Betty.

Svar: Åh, saknar dig med! När kommer du hem till julen? <3
Elisabeth Johansson

2015-11-29 @ 20:58:56
URL: http://mansingen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0