En liten text om min bästa vän

 
HEJ!
 
Nu är det inte Betty som smattrar på tangenterna, utan hennes bästa kompis, Anna Lindberg. Betty gav mig nämligen i uppdrag att skriva ett inlägg i hennes blogg. Det känns väldigt hedrande och jag tar uppgiften på det största av allvar.
 
Det är söndagskväll och vi sitter på min säng i mitt rum i mitt barndomshem i Kvarnsveden. Med ryggarna lutade mot varsin stor kudde mot väggen och varsin laptop i knät pratar vi om livet samtidigt som vi hinkar te. Ja. Mina favorittekoppar är stora som hinkar och det har blivit lite av en tradition att vi dricker te ur dem när vi ses hemma hos mig i Borlänge. Vi lyssnar på musik också. Betty har kommit fram till att om någon någonsin skulle komma på tanken att göra en film om oss, om vårt gäng, skulle denna låt spelas till eftertexterna. Jag håller fullkomligt med. Tänk vad underbart om det fanns en film om vårt fina gäng. Det är helt otroligt vilka fina minnen som jag delar med Betty och resten av gänget. Det är faktiskt lite som en film.
 
Första gången jag träffade Betty var i januari 2010. Hon började då att jobba som reporter på samma tidning som jag, Borlänge Tidning. Jag gick andra året på gymnasiet och hade vid sidan av studierna arbetat som reporter på Borlänge Tidnings ungredaktion, vars verksamhet tyvärr har lagts ned, i ett och ett halvt år när jag och resten av ungreportrarna fick nyförvärv. 
  När Betty blev en del av ungredaktionen började en ny era, kan man säga. Vi upptäckte snart hur bra vi trivdes i varandras sällskap och hur roligt vi hade tillsammans. Jag minns hur vi slängde ur oss galna och spännande idéer till nya jobbuppdrag och uppslag under redaktionsmötena och hur vi planerade dessa i detalj medan vi tog sällskap till bussen efter mötena.
  Tänk vad lustigt det är egentligen, livet. Då hade jag nämligen ingen aning om att min nyblivna kollega Betty skulle komma att bli en av de viktigaste personerna i mitt liv. 
 
Tack vare de år som jag fick privilegiet att vara en del av Borlänge Tidnings ungredaktion fick jag inte bara oförglömliga minnen, utan även vänner för livet. 
  Jag tror att det var mycket tack vare Betty som hela ungredaktionen, som då bestod av fem personer, svetsades samman. Jag menar, innan Betty blev anställd hade inte många ord som inte hade med jobb att göra växlats mellan mig och Adam, som också var ungreporter. I dag är han en av mina bästa vänner. När Betty blev vår kollega gick ungredaktionens medarbetare från att vara kollegor till att också bli nära vänner. Med tiden fick vi ytterligare nya kollegor och vi blev ett gäng. Vi var en perfekt blandning av personer med olika egenskaper och personligheter. Och herregud, vad roligt vi hade tillsammans. 
  Jag bor sedan tre år tillbaka i Stockholm, där jag har utbildat mig till journalist. Nu jobbar jag som inhoppande nyhetsreporter på Aftonbladet. Jag är tyvärr inte hemma i Borlänge så ofta längre, men de gånger jag kommer hem blir jag väldigt nostalgisk. Ibland kan jag få känslomässig svindel när jag går förbi vissa platser, känner en särskild doft eller hör en låt som jag kopplar samman med betydelsefulla minnen. Det blir som om jorden under mina fötter gungar till och som om jag måste sätta mig ned.
  Lite så känner jag när jag tänker tillbaka på tiden då jag arbetade på Borlänge Tidning. Jag fortsatte att jobba där ytterligare tre år efter att jag hade tagit studenten, och därmed avslutat mitt uppdrag som ungreporter på tidningen. Men när jag går förbi det gula kråkslott som är Borlänge Tidnings redaktion är det åren på ungredaktionen som jag ser för mina ögon. En miljon ögonblick och minnen fladdrar förbi i ljusets hastighet bakom mina ögonlock och världen rämnar till. Den byggnaden har en stor plats i mitt hjärta, eftersom det var där jag träffade några av de viktigaste människorna jag har i mitt liv.
 
 
 
Det kråkslott som utgör Borlänge Tidnings redaktion. En av mina absoluta favoritplatser i min hemstad.
 
 
Ett av våra många roliga jobbuppdrag för ungredaktionen. Här testade vi Borlänges badplatser, i juni 2010. Från vänster: Adam, Betty, Oliver och jag (Anna). Foto: Mikael Hellsten.
 
 
En bild från förr. Betty, Natalie, jag (Anna) och Adam hemma hos Natalie, sommaren 2010. 
 
 
Mysig grillkväll med unggänget hos Natalie sommaren 2010. Alla utom Oliver var med. I bild syns jag (Anna) och Adam, som manövrerade grillen. 
 
 
En, tyvärr, suddig bild från en grillkväll med unggänget sommaren 2010. Från vänster: Betty, Adam och jag (Anna). 
 
 
I mars 2011 övernattade Marcus, Adam, Elin och jag (Anna) i ett av Borlänges mest hemsökta hus för Borlänge Tidning. Vi ville se om vi skulle få uppleva något övernaturligt under natten. Jag skrev sedan en artikel om våra upplevelser i tidningen. Betty och Natalie saknades. 
 
 
Vårt fina unggäng. 
 
Och jag är så glad och tacksam över att vi fortfarande, flera år efter att vi slutade att arbeta på ungredaktionen, har kontakt och ses, hela gänget. Det är så roligt att se hur alla utvecklas och förverkligar sina drömmar. För bara någon vecka sedan, dagen före julafton, hade vi vår årliga reunion i Adams pappas lägenhet. 
 
 
 
Vårt fina gäng vid vår reunion hemma hos Adam dagen före julafton 2014. 
 
 
Det är alltid lika roligt när gänget återförenas. Vi har alltid så mycket att prata om!
 
 
 
Ännu en bild från vår traditionella julreunion. Från vänster: Elin, Natalie, Betty, Marcus, Adam och jag (Anna). 
 
Vi har haft så mycket roligt tillsammans, hela gänget, men anekdoter om det kan jag berätta en annan gång. Den här texten vill jag främst ska handla om Betty och vår vänskap.
  Vi gick från att bara vara kollegor som hade möten på tidningens redaktion tillsammans till att stå varandra riktigt nära. I dag är hon en av mina bästa vänner och jag är så glad och tacksam över att hon finns i mitt liv. Hon finns alltid där för mig och bryr sig väldigt mycket om mig. Och hon märker när jag inte mår bra. Betty har räddat mig många gånger när livet har känts för tungt att bära själv. Hon är en fantasisk människa. 
 
 
 
Jag och Betty i Stockholm i november 2014.
 
Om jag skulle beskriva Betty med ett ord skulle jag be om att få beskriva henne med flera. Hon är så mänsklig och godhjärtad. Human. Omtänksam. Öppen. Humoristisk, snäll och jordnära. Det är ett privilegium att få vara hennes vän, för hon berikar verkligen mitt liv. Av alla mina vänner är hon den som jag känner att jag kan prata om allt med. Det är jag så tacksam för. 
  Jag kommer för all framtid att vara tacksam mot Borlänge Tidning, inte bara för att den gav mig den bästa tänkbara introduktionen till en journalistisk karriär, utan även för att den förde mig samman med Betty och Adam, två av mina bästa vänner, och även resten av vårt gäng. 
 
Betty bad mig att skriva om framtiden också. Hon vill att jag ska skriva om hur jag tror att hon kommer att bli när hon blir äldre. Betty är en väldigt lugn och trygg person och jag tror att hon kommer att vara det även i framtiden. Hon är också väldigt driven och ambitiös, vilket jag vet att hon kommer att ha stor nytta av hela livet.
  Det är så svårt att veta hur saker och ting kommer att se ut, vara och kännas i framtiden. Men en sak är jag helt säker på. Och det är att jag vill att Betty alltid ska finnas i mitt liv och vara min bästa vän. Jag vill att hon ska vara en av mina brudtärnor den dag då jag gifter mig och jag vill att hon alltid ska känna att jag finns vid hennes sida. Hon är min bästa vän och det vet jag att hon kommer att vara för resten av våra liv.
  Vår vänskap är bland det käraste jag har och den är ovärderlig för mig. Så tack, allra käraste Betty, för att du finns vid min sida, för att du motiverar mig, för att du stöttar mig och för att du inspirerar mig. Din vänskap är en av livets finaste gåvor. Jag älskar dig. 
 
Stor kram och all tänkbar kärlek i världen, 
 
Anna Lindberg

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0