Well done Betty, Well done

 
Tror att jag kom till en punkt där igår som fick mig att inse hela situationen från ett utzoomat perspektiv. Att mitt flyktbeteende kring träningen, kring "småsaker" inte går att lösas utav sig själv, utan att man faktiskt måste ta sig i kragen och bestämma sig. Inte sen utan nu. 
 
Så, imorse hoppade jag faktiskt ur sängen när klockan ringre och pallrade mig till gymmet. Där körde jag lite ryck och basövningar med syrran Sussi och härliga Cornelia, eliterna. Och jag upptäckte vad jag saknat under hösten där jag mestadels tränat själv. 
- Peppen. Rutinerna. Gemenskapen. Och mycket av det har ju gjort att jag gått ner till gymmet när jag egentligen inte alls känt mig så pepp, men ändå gjort ett bra pass för att så många står där och stöttar. Det har jag saknat och jag hoppas att jag hinnaer få in en rutin, kanske inte varje dag för sig, som jag haft tidigare, men att jag ändå håller fast vid någon slags fast punkt i min träning. 
 
I alla fall var det jätte trevligt att bli påpeppad och köra fast händerna blödde och ömmade. Jag kände mig stark - trots att jag inte ens var på mina maxvikter. Så, nu ska jag faktiskt gå ner och köra pass nummer två med syrran. Ska bli spännande och jag tror att jag ska gå vidare på stötar och lite bröst och rygg. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0