Med högstadiet idag

Åh, vilken dag jag haft!
Det har inte varit så jobbigt på arbetet idag, det har mest varit jag som varit bitter, eller missnöjd med livet. Bakis på livet?
Jag har så otroligt höga ambitioner och så många bollar i luften att jag oftast slutar upp med inget uträttat. På GMU:n kunde jag inte välja, där fick jag order om allt och det är väl kankse det som fallerar lite i det civila mörkret - att man har för många val att göra och att det slutar med att inget blir valt?
 
Hur som, på skolan gick det prima. Jag klev in genom entrén som Soldat Johansson och spatserade ut som den också. Mission complete. Min ursprungliga elev (som jag följde med i skolan) fick sluta två lektioner tidigare än schemat så jag fick hoppa över till en annan elev och det var en riktig utmaning. Hålla tålamodet, vara sträng, bestämd men också vänlig på samma gång.
 
Efter idag förstår jag vilket hästjobb alla högstadielärare gör varenda dag. Man förstår inte riktigt att de bara menar väl (när man väl går där i högstadiet). Men när man fått lite distans och får återvända till högstadiet, 7 år senare ser man med nya ögon. Faktum med att jag skämdes. Så in åt norden, för jag var exakt lika jobbig och uppmärksamhetssökande som mina sjuor var i dag. Exakt lika pinsam och utsatt för killarnas suddkastande och uppochnervändande morgonhälsningar. Och jag är glad att den Betty som jag var då inte är här idag och skriver det här inlägget. Jag är så otroligt tacksam för att jag fått mogna till och upptäcka lite av världen, och förstå att livets bästa år inte är vid 16 års ålder...
 
Imorgon ska jag tillbaka till Säter, fast till en 5:e klass och det ska blir lite av en semester, efter idag. 
 
Småplock från min egna högstadietid.
 
Don't ask...
 
Jäklar vad sentimental man blir när man går igenom sitt livsarkiv. Människor jag glömnt av träder fram ur askan i min livsbok och jag chockeras över att de hänger kvar, kapitel efter kapitel utan att egentligen tillföra så hemskt mycket. Samtidigt blir man lite ledsen att man gett de här sk vännerna så oändligt många chanser. Jag hade aldrig låtit de behandla mig så där idag, och det är ju en positiv sak som jag lärt mig på 7 år... Näe, måste gå och gråta en skvätt för alla fantastiska och mindre fantastiska minnen som väller upp. Ni kan ju få mina favvolåtar också när jag ändå håller på...
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0