Hej då

Nu sitter jag på tåget mot Uppsala igen. Jag har gjort det här 100 gånger men ändå, är det lika svårt varje gång att ta farväl. Den här gången var det min tur att bli avvinkad på perrongen och jag måste medge att det var ett helvete. Är. Att tvingas kliva på det här förbannade tåget och rulla ifrån sin älskade är fruktansvärt. Och om jag hade möjligheten att välja hade jag valt att vinka av, alla gånger. Nåväl. Vi har ju valt det här själva, för att någon gång i framtiden kunna leva ett liv tillsammans trots våra olika karriärer. Och Gud vad den här tiden isär kommer vara värt det. Nu ska jag fokusera på åkandet och inte sakna så mycket. Vi höra bloggen när vi hörs! Och just det, inlägget före var planerat att innehålla en bildbomb. Men av ngn oklar anledning så följde de inte med... Så, ni får de nästa gång jag är hemma! Kram, från en lite smått förtvivlad Betty.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0