21

Det slår mig att jag snart fyller år igen. Jag har en liten hatkärlek till mina födelsedagar. Det är kul att bli uppvaktad och firad men absolut inte att bli ett år äldre. Har haft en liten lätt åldersnoja sen jag varit 16 år, men nu börjar den verkligen ta fart. 21 Jordsnurr innebär ju att man måste vara påväg någonstans i livet, helst vara en bra bit mot sitt drömyrke. Man ska helst ha upplevt världen ett tag, flyttat ihop med sin kille och hunnit landa i sig själv. Just nu känner jag mest att GMU:n bara rivit upp en massa frågetecken kring min framtid och mig själv som individ. Jag vet inte längre vad jag hellst av allt vill bli, eller egentligen vet jag inte om jag kommer ha tålamodet att ta mig dit. Jag känner att jag tappat lite självförtroende på vägen. Jag är inte alls den gamla Elisabeth med båda fötterna stadigt ankrade i jorden. Och jag faller gärna tillbaka till beteendet där jag vill uppnå saker för att jag tror att omgivningen förväntar sig det av mig. Inte alls för att jag vill uppnå målen för min egna skull...
 
Jag tror att jag hamnat i en liten 21 års kris. Identitetskris. I blåsväder med mig själv. Kärt barn har många namn. Så här tätt inpå så har GMU:n bara gjort mig själv väldigt osäker. Det har varit en tuff tid och jag känner väl att lämplighetsbedömningarna tagit lite väl hårt på mig som individ. Det är jobbigt att höra "främmande människor" läsa upp hela förbättringsregistret på saker de tycker att man är dålig på och behöver förbättra, utan censur eller förskönade meningar och ännu jobbigare att höra drag i ens personlighet som inte är uppskattade. Ömma punkter. Även om det bara är i all välmening när man vill förbättra sig själv och bli medveten om sina brister. En bra soldat är en medveten soldat, eller hu var det?
 
Men, som med allt annat i livet så kommer ju även det här lägga sig. Det är inte så att jag blir förhindrad av de nya insikterna, bara lite, insjunken i mig själv vissa stunder. Kallsupt av verkligheten. Tankarna kommer oftast när jag efter dagens slut varvar ner och råkar fastna uppe sent. Som nu. Imorgon bitti är jag nog inte lika... djup och berörd av det här. Nej, nu ljuger jag för er. Det är jag visst det. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0