Hjälp mig flyga

Och så var denna helg slut. Tid kan verkligen bara swisha förbi utan att man noterar det. Sen jag kom hem i onsdags har jag hunnit fira Valborg i 48h, myst med Gänget, firat Antons 20 årsdag, roadtrippat lite och plöjt alla Robinson avsnitt med Adam. Är inte alls sugen på att åka tillbaka på Förbandsbesök. Men dte blir nog bättre när jag väl sitter på tåget.
 
Det är så fruktansvärt fantastiskt att vara hemma! 
Jag kan inte nog understryka det. Där på flottiljen är man bara rekryt Johansson, eller soldat Johansson numera. Och den figuren är så jävla grå. Anonym och så långt ifrån Betty man kan komma. Det är som att man påminns av hur underbart det är att le och vara lycklig när man kommer hem. Man glömmer bort hur fantastiskt det är att bara vara Betty... Förstå mig rätt, det är jättekul där borta, men, någonstans innan vaktgrindarna tappar man bort sig själv och att inte kunna vara sig själv till 100% en längre tid är ansträngande. Jag vill absolut att Försvarsmakten ska vara en del av mitt liv, men inte hela mitt liv. Jag vet inte. Det är stora vägskäl som snart tornar upp sig, hjärta eller hjärna? Jag vet inte, och det börjar snart brinna i knutarna... 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0