En bottenlös förtvivlan

 
 
Mitt i värsta tisdagsstressen händer det som absolut inte får inträffa. 
 
Det har inte varit lätt idag ska ni veta. Förmiddagen, föreläsningen och fotograferingen för Bryggan gick okej men sen gick det utför. Allt bara föll när min dator, mitt i en meningstillverkning till min vetenskpliga text bara slutade fungera. Den blev svart och vägrade att starta om sig, jag böt sladd och trodde att en annan laddare skulle lösa problemet, men icke. Och någonstans i min bottenlösa förtvivlan över att jag inte kunde skriva klart texten förstod jag att allt annat också gick förlorat. Seminarieuppgifter, kamerabilder sen 2010 och min vetenskapliga text som jag setat med sen i helgen... Allt försvann på en bråkdels sekund, och det var inget jag kunde göra för att stoppa det. Efteråt följde en dimma av tårar, bottenlös förtvivlan och ylande samtal som egentligen inte gjorde mottagaren klokare. Jag grät och grät, fulgrät tills jag var helt uttorkad och låg som en blöt pöl i vår säng. Sen klämde jag ur några tårar till. 
 
Det är märkligt hur långt man gräver ner sig när man är bottenlöst ledsen. Jag har inte kunnat fokusera, inte skrivit ett enda ord, men på något vänster har jag ändå lyckats få tillbaka en text och fått den inskickad. Så jag antar att jag tar mig framåt, även om det innebär ett steg fram, två steg bak. Nu ska jag försöka packa trossen enligt anvisningarna och försöka få med mig det viktigaste, tandborste, rena kalsonger och legitimation. Och sen försöka sova. Man blir trött av att gråta inälvorna ur sig. För sova lär jag nog inte få göra nästkommande natt då det blivit fel på kompaniet och jag, troligtvis får sova över på tågstationen i Östersund ist för på kasern... Jag har några intressanta dygn framför mig... Får se om jag överlever de eller om jag känner för att ge upp. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0