Fältveckan

Jag får inte detaljbeskriva vår verksamhet under GMU:n, men jag ska försöka berätta så mycket jag kan och som är tillåtet säkerhetsmässigt. Vi har slagit upp och tagit ner våra tält flera gånger om dagen, macherat mil, skjutit skarpt, blindt och med spårljus. Och signalpistoler och kastat handgranater. 
Känslan att hålla i ett vapen är märklig och mäktigt, men att hålla en osäkrad handgranat som man vet kan slå ut hela vår pluton, nej, den känslan är obeskrivlig. Jag är tacksam över att jag har respekt för all vapenhantering och inte är den där exalterade som bara tycker att allt är coolt och inte förstår innebörden med de. 
 
Hela fältveckan har varit utmanande och rolig. Vi har fått prova vår sammarbetsförmåga i gruppen, sovit minimalt och ätit oss mätta på godis. Jag har mått otroligt dåligt pga min mage men också fantastiskt bra tack vare alla nyfunna vänner i plutonen. Jag måste medge att det är en konstig situation vi befinner oss i, vi käkar, sover, duschar och skiter tillsammans och under den här månaden har jag umgåtts mer med de än vad jag kankse gör med mitt tjejgäng på ett år. Vi kommer varandra otroligt nära och utan "någon" är man förlorad där inne. 
Vi lever i ett eget litet samhälle så det är viktigt att man hittar någon man kan dela sina tankar med där på insidan. Som har insyn, som man har tillit till och jag är glad att jag hittat några. 
Näst sista kvällen ute i fält hade vi posttjänst, vilket innebar att vi skulle rapportera allt som hände på området och bevaka det. Vi hade tidigare under dagen fått skjuta signalpistoler och apterat signalminor (om jag inte minns fel) och under kvällen bestämde jag mig för att ta fyra eldposter så jag slapp vakna mitt i natten pga att vi var tvugna att förflytta oss. När jag går ut till pissgropen för att gå på toa går en av minorna av, det lyser upp och smäller och jag rusar lite yrvaket tillbaka till tältet för att väcka de andra och beodra de att packa ihop sina saker för förflyttning. Sen minns jag att jag försvinner ut där fyran och grupp tre redan ligger i sina eldställningsar, målanger "fiender" och springer runt och pangar. Haha, det var en kaotisk natt, slaget om Marma. Men det var fantastiskt kul att få känna på pulsen hur det kan vara. Så här efteråt kan ingen i plutonen hålla sig för skratt så fort Slaget om Marma kommer på tal. OCh befälen måste ha skrattat ihjäl sig när vi låg i långkalsonger och pangade 360 grader runt om oss.
 
För att förtydliga vår uppgift så skulle vi bara bevaka området och rapportera alla händelser, inte inta eldställningar och kriga emot "fiender". Sista kvällen av fältveckan(orna) fick vi se en grym målbildsförevisning, fick fältbasta (göra en bastu av två tält20), sova i barack och grilla korv. Och jag slogs av hur tacksam jag är för att jag är frisk och stark att jag faktiskt kan klara av det här äventyret. Dagen efter har vi patrullerat i skogen, lett grupper för omgruppering vid en strid och examinerats i projekt patrull. Jag är godkänd och jag har lärt mig så otroligt mycket under fältveckan(orna) och känslan av att äntligen få komma hem till Uppsala, ja den var överväldigande. 
 
Använder en gammal bild. 
Och just det. Min roomie tog i det heta kaminröret så mitt i natten fick jag för första gången använda det vi lärt oss, skrapt. Det var en mäktig upplevelse. Idag mår han bra och klarade sig undan med några brännblåsor... 
 

HEMMA!

Jag har landat!
 
Jag är glad över att jag haft förkunskaper inom Försvarsmakten. För de här två veckorna har varit sinnessjukt intensiva. Räknade ut att under dessa 11 dagar, så har vi jobbat/gått mer än en månads arbetstid. Under den här introduktionsveckorna har vi alltså varit verksamma samma tid som en vanlig arbetsmånad. Det är sjukt. Men inte förvånande när vi kliver upp sex och har lektioner till 22.00. Har varit så jäkla slut alla kvällar men ändå orkat hålla igång och tagit mig till gymmet/multyhallen för ett kvällspass. 
 
Det är en otrolig omställning och utmaning att kastas in med 39 andra människor man aldrig träffat förut. Man ska sova ihop, sammarbeta, städa ihop och hjälpas åt. Det har varit otroligt omställande, men jag måste ändå säga att jag haft tur med min grupp. Jag fick bo tillsammans med Lukas, som jag gjorde mönstringsprovet ihop med och sakta men säkert byggs en trygghet och en djup vänskap upp med de andra i logementet. 
 
Jag får inte gå in på detaljer av vår verksamhet, pga. säkerhetsskäl och sekretess. Men under de här 11 dagarna har jag hunnit med en hel livstid. Fått sjukvårdsutbildning, skjututb, plogat en hel fotbollsplan med att åka mig fram och tillbaka tills jag spydde galla, skjutit otroligt mycket AK5, blivit examinerad i de första delmomenten ( en dag hade vi fyra prov att genomföra på samma dag) och övat att fästa tourniquet's dagar i ända. Livet är fruktansvärt aktivt och hårt i Uppsala, men jag trivs. Vågar nästan säga att jag fått en liten vardag där borta med alla rutiner och minutscheman. Jag trivs, och jag har gått upp 3 kilo, haha. Synd bara att jag inte kan ta med mig vännerna och familjen och umgås med de. Men nu när jag är hemma, ska jag mysa satan och suga i mig varenda uns av kärlek inför fältveckan. När vi kommer tillbaka ska vi få mer utbildning på att sätta upp tält och sen ska vi ut på vår första fältövning - i 11 dagar. Och jag är fan rädd redan nu. Rädd för kylan, och vildsvinen som finns där. Men som tur är det ett kärt återseende av området vi ska ha fältövan på, så det ska bli fantastiskt sentimentalt och kallt att gå samma stigar som jag gått på förut. Får hoppas att mina 5 kg godis kommer hålla humöret och mig varm. 
 
Det här är hina roomies! Ni ska få en närmare presentation av de senare. När tiden finns. Och PS, jag sover i samma logement som jag sovit i förut. och i samma kasern som jag verkat i i så många år, så jag känner mig som hemma på LSS.
Gruppöl innan hemfärden. 
 

Viktoria, och alla andra minnen som gör min varm inombords

 
Viktorias fina bild på oss från en utgång i mellandagarna. 
 
 
Åh, jag tänker nog ofta på alla roliga, varma minnen och äventyrt jag varit med om i mitt liv här ute bland kalla och kala träd i skogen, när jag fryser eller bara längtar hem. Det är otroligt fysiskt att göra GMU:n, och kontrollfreak som jag är har jag svårt att acceptera att det inte längre är jag som bestämmer över alla mina vakna och för all del, sovande timmar också. Det är galet svårt, och i särklass det tuffaste jag någonsin gjort. 
Men annars mår jag bra här borta. Saknar bloggandet och utelivet. Saknar att umgås med fina vänner och Viktoria. Men när jag kommer hem, eller får permis, då jävlar Borlänge. Då ska vi slå klackarna i taket!

Hej då

 
Hade telefontid med kära Anna igår kväll och tiden sprang iväg. Det kändes så jäkla konstigt när man lagt på och visste att det var sista natten i min egna, älskade säng, på ett tag. Nu, är jag absolut färdipackad och står i startgroparna. Det snöar ute, mysigt. Och jag är inte det minsta morgontrött. 
 
Well, livet kallar vänner! Off we go! Ses om ett tag! <3

GMU tempen dagen D

Måndagen den 26 Januari.
 

Som jag längtat och bävat inför den här dagen, och nu, ja nu är den äntligen här. Idag vänder jag blad i min livsbok och skriver ett nytt kapitel, med "GMU - En dröm som går i uppfyllelse" som rubrik för kommande månader. 
Jag är inte säker på vad jag kommer få uppleva, hur jag kommer tas emot av de andra och vilken roll jag kommer spela i vår grupp och individuellt efter de här månaderna. Men något jag vet, är att det kommer vara en fantastisk tid. Ett litet äventyr där jag kommer utanför min trygghetszon. En tid där jag testar mina egna gränser, kliver över de och tidvis kommer önska att jag valt en annan väg. Det kommer bli tufft, fysiskt krävande och framförallt jobbigt att vara ifrån alla de människorna jag älskar där hemma, speciellt att vara ifrån min stora kärlek. Men stora framgångar kräver väl stora uppoffringar? 
Jag hoppas att jag kommer står där i ledet i slutet av April och känna stolthet över att just jag klarat av GMU:n. I alla fall är det en målsättning. Det skulle vara okej om jag skadade mig och hoppade av GMU:n. Om jag kommer på halvvägs in att det egentligen inte var något för mig. Men aldrig om jag bara skulle ge upp. 
 
Jag hoppas att jag kommer få många nya bekantskaper och ett minne för livet. Jag lovar er att ni kommer få vara med mig genom den här resan. Kanske inte i en uppdaterad och så samlad form, men jag lovar, jag kommer föra skriftliga anteckningar och ni kommer få dela alla roliga, utmanande och knasiga händelser med mig. Tids nog. 
 
Ta vara på er och glöm inte bort mig helt. Jag har tidsinställt några inlägg åt er med jämna mellanrum så ni inte ska glömma bort mig. Vi ses på riktigt om 3 månader! Puss
 
 
En gammal bild från FVRM. Min namnbricka kommer nog se likadan ut, bara det att rekryt, GMU och Luftstridsskola ska stå med istället för FVR-M. Åh, längtar.

Klart!

Jag behövde bryta ihop totalt för att komma igen nästa dag. Nu känner jag mig helt lugn med det stora äventyret. Jag har äntligen packat klart och funnit ro. Tagit farväl av Adam och myst med familjen. Vi åt till och med middag tillsammans idag, händer bara på julafton och max två dagar till om året, haha. 
 
Tänk att livet kan ta sånna omvägar ibland. Hela den här resan att ta mig hit har varit så krokig och lång, fylld med tårar och fallgropar. Men, nu är jag äntligen här. Redo, vältränad, nervös, livrädd och fantastiskt lycklig. 
Jag är redo för nästa äventyr och jag klappar mig själv på axeln för att jag aldrig gav upp min dröm. Nu ska jag bara genomföra den och jag längtar tills jag återkommer till er och berättar om hur den var. 
 
Ta hand om er, fina, fantastiska läsare. Jag är tillbaka när ni minst anar det. All tänkbar kärlek, Elisabeth.
 
 
 
 

Hejdå Willys...

Happ, då har man nu gjort sitt sista pass på Willys innan GMU:n. Känns så jävla sorligt. Kommer sakna kollegorna, jobbet och chefen som tusan. Och jag kommer få det riktigt jobbigt när jag kommer tillbaka med PLU-koderna. Nu när jag äntligen nästan kunde alla koder utantill, haha. 
 
Men var sak har sin tid. Nu närmar sig GMU:n med stormsteg (bara två dagar kvar) och allt är kaos här hemma. Haha, jag har svårt att hitta mina saker, svårt att prioritera och framförallt svårt att packa. Ta farväl av vardagen och vännerna. Uch, blir alldeles tårögd när jag tänker på saken. Haha. Men, jag har en fantastisk tid framför mig!
 
 

GMU tempen

 
Två veckor kvar innan jag rycker in och förverkligar min dröm, eller, tar ett steg närmare den kan man säga? Förverkligar gör jag om jag klarar av den, eller, tills jag inte klarar av den mer... 
Just idag, känner jag mig rätt så... Ertappad, eller liksom, klarvaken? Verkligheten har kommit i kapp mig och jag börjar förstå allvaret i det hela. I att jag ska vara borta en längre tid. Att jag kommer missa melodifestivalen, många fina vänners födelsedagar, att jag kommer missa den första vårdagen i Borlänge, inte ha samma vanor som hemma och det värsta... att jag kommer få lov att börja äta frukost igen. Haha. 
 
Som jag känner nu är jag mest rädd för att jag inte lyckats äta upp mig och kommer rycka in med för lite underhudsfett och där med kommer frysa mycket. Annars känner jag mig rätt okej med tillvaron och tidsperspektivet. Jag har varit borta ifrån Adam en längre tid och jag känner mig vältränad. 
Dock, fick jag höra idag att min planerade stor packning, inte alls kommer rymmas. Så det är väl också ett orosmoment. Men allt löser sig med lite vilja! 

Nyare inlägg
RSS 2.0